31 livet ställer; ”Han hade därför tämligen lyckats frigöra sig från det tyska inflytandet, vilket måhända sammanhänger med att han föga intresserade sig för begreppsanalys och systematisering.” Till en på denna punkt likartad bedömning kom också Sven Brisman några år efter Almquist.'’* Bilden av Nordling är dock motsägelsefull. Det fanns uppenbarligen de som var kritiska eller åtminstone reserverade gentemot Nordling i dennes egenskap av vetenskapsman. Till dem hörde hans företrädare som civilrättsprofessor Knut Olivecrona. I sina otryckta memoarer från 1890-talet skrev han om Nordling; ”Jag hörde honom åtskilliga gånger tala från katedern, men hans framställning var icke alltid fullt klar. Av hans lärljungar erfor )ag även klagan, att han ofta yttrade sig mycket svävande och återtog vad han förut anfört, samt att han ej sällan plägade giva en filosofisk anstrykning av ämnen av rent praktisk betvdelse, vilken ingalunda bidrog att giva större klarhet år saken.”Det stämmer att Nordling var intresserad av filosofiska aspekter på rätten, han lämnade mycket utrymme häråt i sina Föreläsningar i Svensk Civilrätt och han förklarade där att Boströms system ”. . . är det vid Uppsala Universitet nu rådande. Det förtjänar att påpekas att Olivecrona i början av 1880-talet hade en son Axel Olivecrona som läste juridik i Uppsala och det är därför möjligt att )ustitierådet kunde grunda sitt omdöme om elevernas reaktion på Nordhngs föreläsningar också på impressioner från sin egen sons sida. Även om Olivecrona var en gammal man, när han skrev sina memoarer och kanske inte helt rättvis, styrks hans iakttagelse åtminstone delvis därigenc^im att Nordling sällan eller aldrig förekommer som en central person i det undersökta brevmaterialet för de unga jurister, somkom fram under 1870- och 1880-talen. Någon enstaka gång nämns han men då blott i förbigående som en tämligen perifer figur. Han t veks — trots Tryggers tidigare citerade omdöme — knappast att ha spelat någon central roll för dem som var hans (vetenskapliga) elever. Nordling har visserhgen lämnat efter sig handskrivna originalmanuskript men i hans samling i Uppsala Universitetsbibliotek finns det inga brev bevarade. Avsaknaden av denna typ av källmaterial kan påverka bilden och bedömingen av graden av inflytande på andra forskare. Det finns dock anledning att återkomma till cienna aspekt på annan plats i avhandlingen. Den professur i svensk kriminalrätt, processrätt och rättshistoria som inrättades i Uppsala i början av 1840-talet, innehades 1843-74 av Johan Christopher Lindblad. Denne hade blivit docent 1829 och från 1838 vant ad)unkt jurisprudentiae oeconomiae et commerciorum. Enligt hans professorskollega Theodor Rabenius skall hans viktigaste arbete ha utkommit redan 1827, Om prescription enligt svensk lag, och han skrev mycket litet; ”L var egentligen icke en vetenskapligt lagd natur, varför ock hans vetenskapliga verksamhet snart upphörde. Per Samuel Ludvig Annerstedt blev Lindblads efterträdare. Han var adjunkt ” 36 ” 3S
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=