29 Österrike. I mars 1873 hade han möjlighet att avhöra några av Jherings föreläsningar i romersk nätt i Göttingen, vilka fyllde honom med stor respekt för inte minst dennes pedagogiska förmåga.'' Som redan tidigare antytts var situationen under 1840—, 50- och 60-talen tidvis mycket svår genom att det fanns vakanser på professurerna i Lund eller att det förekom långvariga tjänstledigheter för flera ordinarie tjänsteinnehavare samtidigt. Detta var ett förhållande, som inte var ägnat att vare sig stärka den vetenskapliga nivån eller den juridiska fakultetens anseende utåt. Stora svårigheter fanns också att locka begåvade unga jurister till forskar- och lärarbanan i Lund. Särskilt prekär tycks situationen ha varit i början av 1860-talet. Efter framstötar från universitetskanslern behandlades ärendet vid den juridiska fakultetens sammanträde den 13 oktober 1863, varvid Schrevelius framhöll vilken nästan ohållbar situation man befann sig i. Han nämnde att det var ”. . . ett ofta vid våra riksdagar upprepat påstående, att den juridiska bildningen i vårt land för det närvarande står så lågt, att den icke kan jämföras med de flesta främmande länder.” Han erkände också själv att detta omdöme var sant.’’ Situationen var emellertid mte heller utan bekymmer i Uppsala efter det också för dess juridiska fakultet generösa upprustningsbeslutet vid 1840—41 års riksdag. Redan under 1830-talet hade det förekommit några personförändringar av vikt. Under 1835-36 verkade som tidigare nämnts Schlyter som professor i laghistoria, men han flyttade ju snart över till Lund. Lars Georg Rabenius efterträddes 1837 på oeconomiae et commerciorum-professuren av den liberalt sinnade Per Erik Bergfalk, f.ö. nära vän till en annan känd liberal, lagstiftaren Johan Gabriel Richert.’' Bergfalk kvarstod som professor till 1861, då han tog avsked från sm tjänst. Han levde ända till 1890. Enligt Åke Malmström torde han ha varit den förste svenske juristprofessor, som gjorde en studieresa till USA (1849-50).’-' I en skrift om den juridiska utbildningen i Uppsala utgiven 1859 ansåg den dåvarande professorn i civilrätt Knut Olivecrona, att Schlyters och Bergfalks arbete inom fakulteten hade inneburit en uppryckning av undervisningen och forskningen, ”... en impuls till ett mera vetenskapligt studium, somockså påverkacfe den gamle Boethius till ett nytänkande inom juridiken, som denne dock aldrig hann fullfölja.’'’ Efter riksdagens expansionsbeslut 1840—41 fick den juridiska fakulteten i Uppsala således fyra ordinarie professurer: 1. en i svensk civilrätt, romersk rätt och juridisk encyklopedi, 2. en i svensk kriminalrätt, processrätt och rättshistoria, 3. en i statsrätt, kyrkorätt, folkrätt och krigslagfarenhet samt en i nationalekonomi, politirätt med näringsrätt och finansrätt; den sistnämnda lärostolen fick behålla den gamla beteckningen professor jurisprudentiae oeconomiae et commerciorum. Härutöver fanns också två sedan tidigare befintliga adjunktstjänster (universitetsadjunkter var med modern terminologi en motsvårighet till biträdande professorer).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=