328 lagstiftning präglat historiskt perspektiv på rättsstudiet. Den juridiska metoden blir sålunda den rättsdogmatiska metoden, med vars hjälp man kan fastställa vad som är att betrakta som gällande rätt. Det är en metod som i sig torde medföra en tendens att syssla med gällande rätt utan att ifrågasätta dess giltighetsgrund. Det ligger därmed mycket närmare till hands att skriva avhandlingar de lege lata än de lege ferenda. Man kan t.o.m. glida in i ett mer eller mindre okritiskt accepterande av den gällande rättsliga ordningen, och därmed indirekt av det bestående samhället. Samtidigt bör man klargöra att de främsta svenska juristerna som regel inte var omedvetna omdenna frågeställning. Några av de här åtta undersökta rättsvetenskapsmännen stannade kvar i den rent akademiska verksamheten (Hagströmer och Winroth) men flera av dem lämnade denna och blev höga domare (Afzehus, Almén, Hammarskjöld och Trygger), eller lagskrivare (Afzelius, Almén och Hammarskjöld). Dessutomär det påtagligt att många av de undersökta under långa tider var livligt politiskt verksamma (Afzelius, Hammarskjöld, Lundstedt, Trygger och Undén). Det är självklart att personer som var verksamma och engagerade i lagstiftning och i rent politiska insatser inte kunde förbli passiva till de rättsliga förhållandena. Oavsett sina politiska värderingar var de säkert i många fall angelägna om att på viktiga punkter förändra den gällande rättsordningen i det svenska samhället. Men detta var inte en uppgift för juristerna somsådana. Den juridiske fackmannen kunde dock i realiteten spela en politiskt betydelsefull roll. Vilken roll kom då den juridiska metoden att få i makthänseende? Man kan först konstatera, att av de undersökta juristerna är det bara Undén som över huvud taget talar i termer om makt i samband med rättslig verksamhet. En jurist som Afzelius skyggar däremot för frågan om makt i samband med utformningen av en rättsordning.'^ Den tyske rättshistorikern Dieter Grimmhar i en uppsats för några år sedan försökt att applicera ett maktperspektiv på valet och användandet av juridisk metod. Mycket kortfattat kan man återge hans grundläggande resonemang på följande sätt. En rättsnorm är inte fullständigt bestämd och fylld med innehåll enbart genomatt den rent formellt trätt i kraft. Dess innehåll kompletteras, när den praktiskt tillämpas. Det är först därmed som den får slutgiltigt innehåll. Följaktligen blir användningsreglerna i en rättsordning väl så betydelsefulla som rättsnormerna själva. Vad somhänder med dessa blir därmed avhängigt av den metod som används och denna blir därmed möjlig att diskutera med utgångspunkt från maktsynpunkter.''’ Grimmhar tagit den juridiska positivismen i Tyskland somexempel på betydelsen av en maktrelaterad juridisk metod. Med en historisk grundsyn på rättens utveckling framstår den bestående rätten gärna som det historiska slutresultatet av denna utveckling. Den får därmed lätt en legitimitet i sig och hans slutsats blir: ’Tnsofern damit dass bestehende Recht immer auch das legitime så är detta ett undantag i ett eljest kompakt godtagande av ett ut-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=