327 hänsyn till betydelsen av rättspraxis i sin framställning. Man för också in teleologiska aspekter i den juridiska analysen.^ Det går inte heller att ägna sig åt ”begreppsjurisprudens” i ordets ursprungliga bemärkelse, något sådant skulle inte accepteras av det juridiska forskningssamhället.'° Kontinuiteten gör det naturligt för en modern svensk rättsvetenskapsman att hänvisa till en bearbetning från slutet av 1800-talet just som en bearbetning. Om nya lagregler tillkommit, blir naturligtvis en äldre bearbetning i vissa avseenden föråldrad men rent principiella resonemang kvarstår och kan fortfarande vara intressanta. Inte minst gäller detta just den juridiska begreppsbildningen. När Undén talar omombudsteorin, föreningsteorin och kombinerade teorin som beteckningar för fackföreningens roll vid ingående av kollektivavtal, så kan man konstatera att denna terminologi fortfarande används inom den svenska arbetsrätten. Ett annat exempel är när Kurt Grönfors talar om Hammarskjöld Om fraktavtalet från 1886; detta arbete ”. . . känns angelägen och aktuell ännu i dag; den öppnar intressanta perspektiv även för dagens transporträttsjurist. Den ’ligger så nära i tiden’ trots sina etthundra år.” " När de svenska juristerna studerade romersk rätt, hade detta ett allmänt historiskt bildningsvärde inom ramen för deras juridiska utbildning. Man bör dock också lägga märke till att flera av de undersökta juristerna ansåg att studiet av romersk rätt hade en vidare betydelse, det innebar att man därigenom förvärvade ett vetenskapligt synsätt och ett metodiskt sätt att analysera rättsliga problem, som var relevant också vid arbetet med de juridiska vardagsproblemen inom domstolarna. I och med att de svenska juristerna som regel inte studerade romersk rätt kom de enligt Hamiltons bedömning att bli olyckligt isolerade från den då moderna, främst tyska rättsvetenskapen.*^ Omvänt måste då ett ökat studiumav och en ökad kunskap i romersk rätt innebära större möjligheter att kunna ta till sig den modärna rättsvetenskapen och dess resultat. Det är mot den ovan angivna bakgrunden man skall se betydelsen av att Afzelius gör till sitt Jherings program omatt genomden romerska rätten gå utöver denna. Hagströmer anknyter likaledes till Jherings tänkande vid sin framställning av den juridiska metoden. Väl att märka är det dock den ”konstruktivt” arbetande yngre Jherings tänkande, som det här rör sig om, man är mindre intresserad av de nya infallsvinklar och försök till nytänkande som den ”äldre” Jhering kan tänkas representera. Det är därmed karakteristiskt att det inte heller gått att hos de undersökta svenska juristerna finna någon återspegling från de nya tendenser inom tysk rättsvetenskap, som framkommer strax efter sekelskiftet i form av intressejurisprudensen, frirättsskolan och rättssociologin. Den Historiska skolans betoning av vikten av det historiska studiet av rättsutvecklingen fram till dagens gällande rätt komatt fullständigt slå igenominom svensk rättsvetenskap. Även om enskilda forskare som Nordling kunde göra vissa reservationer mot den Historiska skolans synsätt — framför allt vad gäller
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=