326 Är det de juridiska begreppen eller den rättsliga verkligheten som är det utslagsgivande? Egentligen borde en sådan fråga vara omöjlig; ty de juridiska begreppen skall vara baserade på kunskaperna om den rättsliga verkligheten. Det är bara det att den rättsliga verkligheten är föränderlig, den kan vara olika i olika länder och vid skilda historiska tidpunkter. Frågan är då vad de juridiska begreppen innefattar, rimligtvis kan de inte vara oföränderliga. Rättsfigurer kan återkomma i olika sammanhang, man kan i praktiken söka sig till likartade juridiska lösningar men det måste vara meningslöst och omöjligt att hävda att ett juridiskt begrepp kan vara oföränderligt under t.ex. 2000 år. Också Hagströmer möter likartade problem i sitt arbete. Han klagar exempelvis på att det inte går att välja en viss lösning, eftersom de juridiska grundbegreppen nu en gång är utformade på ett bestämt sätt. Att gå emot och ifrågasätta dessa på allvar, det verkar inte gå för sig. En sådan inställning kan hänga samman med att det är mycket begärt att en forskare, somskall visa prov på sin vetenskapliga förmåga för det egna forskarsamhället, också skall försöka rucka på vad som måste framstå som den egna vetenskapens grundvalar. Samtidigt kan man konstatera att man ändå inomdet etablerade forskarsamhället inte var helt främmande för att det kunde vara nödvändigt att ändra på det traditionella tänkandet. Sålunda kan man i betygsutlåtanden finna formuleringar av typen ”den revision av de juridiska grundbegreppen som den moderna rättsvetenskapen gjort till sin uppgift. En åtminstone delvis annan konfliktmöjlighet framkom, när en svensk rättsvetenskapsman fann svårigheter att strikt hålla sig till ”rent” juridiska aspekter på ett visst problem. Det måste i och för sig ligga nära till hands att man kunde komma m på resonemang av gränsöverskridande karaktär. Både Hagströmer och Undén talar om nödvändigheten att noga hålla isär juridiska och ekonomiska synpunkter vid behandlingen av rättsliga företeelser. Bristen på stringens i detta avseende skulle innebära en bristande vetenskaplighet i juridiskt avseende. Det gäller att slå vakt om den juridiska vetenskapens egen identitet. Man kan här också i sista hand hänvisa till Windscheids och Labands meto¬ » 7 diska credon.^ Med ett strängt positivistiskt betraktelsesätt blir synsättet fullkomligt naturligt. Man kan då ha anledning att fråga sig hur pass relevanta resultaten av de undersökta svenska juristernas avhandlingar är för dagens rättsvetenskap. Utan att göra nån mer systematisk studie härom kan man konstatera att det fortfarande skrivs rättsdogmatiskt präglade avhandlingar i gällande rätt. Själva grundtanken i den juridiska metoden finns kvar. I vissa avseenden kom den visserligen att ifrågasättas genom Uppsala-skolans verksamhet. Axel Hägerström och Vilhelm Lundstedt mfl kritiserade den traditionella juridiken på principiellt viktiga punkter men det hindrar inte att man fortfarande bedriver rättsvetenskaplig verksamhet på ett i mycket likartat sätt som de här undersökta juristerna. En viktig skillnad är dock att man numera mycket mer tar
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=