323 sträva efter att ge en självständigt bild av det rättsliga problemhan arbetar med. Alla de åtta här undersökta juristerna rör sig på en nivå, där man självklart arbetar självständigt. Att så är förhållandet kan man också se i de påträffade exemplen på bedömningar från tysk sida av kvaliteten av de svenska rättsvetenskapsmännens avhandlingar, sompåträffats i brevkommentarer eller i rescensioner. Man bör här också observera att den svenske )urist, som skrev avhandling om exempelvis auktion, fullmakt, kollektivavtal etc., hade till uppgift att fastställa vad som skulle anses vara gällande svensk rätt inomdet område somhan behandlade. Den tyske juristen var beroende av gällande tysk rätt för sin analys; på motsvarande sätt var den svenske juristen beroende av gällande svensk rätt för sin analys. Rimligen måste detta medföra skillnader i bedömningen av hur konkreta problem skulle lösas och avvägningar av olika rättsligt agerande skulle göras. Den tyske och svenske rättsvetenskapsmannen hade emellertid ofta bara undantagsvis klara och entydiga lagregler att utgå ifrån. Därmed fick de förlita sig till andra rättskällor, som rättspraxis, juridisk doktrin och allmänna rättsgrundsatser. Åtminstone under en del av den undersökta perioden och i vissa avseenden för hela denna saknade de svenska rättsvetenskapsmännen klar ledning av gällande lag. I vissa fall kunde rättspraxis fylla ut dylika ”lagluckor”, men inte heller detta var alldeles säkert. Till stora delar var den svenska lagstiftningen inomcivilrätten starkt föråldrad under den behandlade perioden; den lämnade få eller inga ledtrådar för hur man skulle bedöma hur ett rättsligt problem skall lösas. Detta är i och för sig fullt begripligt, eftersom stora delar av lagstiftningen var oförändrad sedan ikraftträdandet av 1734 års lag, vilken i sin tur inte varit någon reformlagstiftning. Man var väl medveten bland ansvariga svenska jurister ombehovet av ny lagstiftmng och hela artonhundratalet kantas av mer eller mindre — mest mindre— lyckade försök att ersätta hela — eller olika balkar i — 1734 års lag med ny lagstiftning. Men även omdet därför går att historiskt förklara varför den svenska lagstiftningen var otillfredsställande, var en dylik förklaringen klen tröst för de svenska rättsvetenskapsmännen. Deras uppgift att fastställa vad som var att anse som gällande rätt blev därmed svårare men kanske också därför intellektuellt mer spännande. Det blev därmed naturligt att anlägga ett komparativt betraktelsesätt, att se på de andra nordiska ländernas rätt och framfor allt inom civilrätt på den tyska rättsvetenskapen och romersk rätt. Även om de undersökta svenska rättsvetenskapsmännen i sina avhandlingar framstår som starkt påverkade av tyskt juridiskt tänkande och recipierade den rättsdogmatiska metoden därifrån, finns det dock exempel på att de själva senare i livet kunde uttrycka reservationer mot att yngre forskare alltför osjälvständigt eller mekaniskt försökte överföra tysk-romerska juridiska företeelser till svensk rätt. Man kan här bl.a. hänvisa till Björlings betygsutåtande över Lundstedts avhandling.’ Mycket tydlig blir denna typ av reservation i ett be-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=