322 Rättshistoriker som Amira, Maurer och Max Pappenheim intresserade sig för förhållandena i Sverige. Ofta anmälde de svenska juridiska arbeten i tidskrifter för en tysk juridisk läsekrets. Även om de egentligen var rättshistoriker, kom de härvid ofta att behandla frågor avseende gällande rätt, eftersom de kunde läsa svensk juridisk litteratur på originalspråket. Flertalet av deras kolleger, somsysslade med gällande rätt, behärskade naturligt nog inte svenska och därmed fick rättshistorikerna ta hand ombevakningen av det nordiska området mom juridiken. Det kanske bäst kända exemplet på ett dylikt intresse från tyska rättsvetenskapsmäns sida för den svenska rätten är professorn i Heidelberg J. K. Neubeckers översättning av Alméns berömda köplagskommentar, som utkom 1922, några år efter den tidsgräns som satts för denna undersökning. Här finns ingen möjlighet att penetrera denna fråga, som faller utanför avhandlingens ram men det har ändå varit angeläget att peka på den frågeställning som ligger i intresset hos de tyska rättsvetenskapsmännen för den svenska juridiken. Denna fråga skulle väl förtjäna att bli föremål för en särskild undersökning. En svårighet är här att stora delar av det ursprungliga handskriftsmaterialet i Tyskland har försvunnit eller förstörts. Exempelvis gäller detta omprofessorn i Kiel i handelsrätt och rättshistoria Max Pappenheim, somhade många personliga kontakter med svenska rättsvetenskapsmän. Det finns åtskilliga brev av honom bevarade av honom i brevsamlingar förvarade i svenska arkiv och bibliotek. Hans egen handskriftssamling brann upp under andra världskriget enligt vad hans dotter upplyst mig. Om man därefter går över till att se på resultaten av undersökningen av de åtta doktorsavhandlingarna, finns det anledning att behandla följande aspekter. I flera fall är de svenska juristerna starkt influerade av några av de tyska rättsvetenskapsmännen. Så är fallet med Afzelius, somtagit starkt intryck av Windscheid, med Hammarskjöld som influerats på några centrala punkter av Laband, med Almén inflytande från Regelsberger och Windscheid — samt med Undén somstarkt påverkats av främst Lotmar och Sinzheimer. Minst lika vanligt är dock att man inte kan fastställa ett avgörande inflytande från en bestämd eller några få tyska rättsvetenskapsmän på den svenske juristen. I stället rör det sig här om en allmän idémässig och metodisk influens. Den svenske rättsvetenskapsmännen refererar och diskuterar olika teorier och lösningsförslag på rättsliga problem; han väger och vrakar, han lånar en tankegång här, ett argument där och gör slutligen en egen, självständig analys av det aktuella problem han sysslar med. Ett dylikt förfaringssätt utmärker särskilt Hagströmer, Lundstedt, Trygger och Winroth. Det gäller också - fast i något mindre grad än omde tidigare nämnda omAfzelius, Almén, Hammarskjöld och Undén. De båda förhållningssätten behöver nämligen inte utesluta varandra; tvärtom kan de mycket väl förenas. En svensk rättsvetenskapsmän kan vara starkt influerad av en eller några tyska teoretiska jurister och samtidigt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=