320 lius). De fick möjlighet att få personliga kontakter med framstående tyska forskare, de fick direkt tillgång till och möjlighet att få en överblick över den rika tyskspråkiga litteraturen och inte minst vhktigt över den rikhaltiga tidskriftsfloran, något som varit näst intill omöjligt från ett svenskt universitets horisont. Utan studier vid tyska universitet för framstående tyska specialister skulle deras avhandlingar ha sett mycket annorlunda ut. Det bör betonas att inte alla de undersökta svenska juristerna hade möjlighet att resa ut på tyska studieresor omedelbart efter jur kandexamen. Hagströmer och Winroth fick tillfälle till sådana resor först efter det att de disputerat. Man kan fråga sig vilken inverkan en tidigare infallande studieresa skulle ha kunnat haft för deras vetenskapliga författarskap och framför allt då utformningen av deras doktorsavhandlingar. Av naturliga skäl är det mycket svårt att uttala sig härom, materialet ger i stort sett ingen möjlighet att hysa någon bestämd åsikt, utom på en punkt beträffande Hagströmer. Det gäller då dennes sätt att hantera och citera sina källor. På den punkten fick han ju kritik av Afzelius. Ingen tysk rättsvetenskapsman skulle enligt denne använda och citera tysk juridisk litteratur på det sätt Hagströmer hade gjort i sin doktorsavhandling.' Vad innebar då vistelsen vid tyska universitet för en ung rättsvetenskapsman? Vilka värdefulla erfarenheter och kunskaper kunde han förvärva härigenom, somhan inte kunde erhålla på hemmaplan? En sak var obestridlig, att i flera fall kom de svenska juristerna från mycket begränsade förhållanden ut till stora internationella kulturmil)öer. Universiteten i Berlin, Miinchen, Leipzig och Strassburg hade stora juridiska fakulteter, med ett betydande antal kompetenta forskare (professorer och docenter) och en mängd juris studerande. De främsta tyska rättsvetenskapsmännen attraherade inte bara det egna landets studenter utan också jurister från många andra länder, vilket f.ö. också framkommer i de undersökta svenska juristernas brev. Den kvalitativa nivån på de främsta tyska rättsvetenskapsmännens föreläsningar stod uppenbarligen högt. Exempelvis Afzelius och Hammarskjöld konstaterar, att Windscheid respektive Laband höll glänsande och inspirerande föreläsningar. De hade tidigare under sina studier aldrig hört någonting hknande. Kontakten med de tyska forskarna stannade dock som regel inte på en rent passiv, opersonlig nivå. De svenska rättsvetenskapsmännen tog också personlig kontakt med de tyska forskare som intresserade dem. I flera fall ledde detta till nära personliga kontakter, t.o.m. till etablerandet av vänskapsband som mellan Amira och Hammarskjöld. Det finns antydningar i material som genomgåtts för avhandlingen men som inte direkt berör just de här undersökta juristerna att dylika kontakter och vänskapsförhållanden var vanligare än vad som här gått att dokumentera. Det material sombevarats och blivit tillgängligt för forskningen är bara en del och återspeglar kanske endast en ganska ringa del av de personliga och intellektuella kontakter som faktiskt etablerades. Samarbetet kunde bli så naturligt att en svensk forskare kunde bestämma sitt av-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=