Avslutning Det är nu på sin plats att summera undersökningens resultat. Vad visar då genomgången av de åtta svenska juristernas bildmngsväg och av deras doktorsavhandlingar? Det finns här anledning att dra framaspekter som ger möjlighet att göra observationer och dra slutsatser beträffande de undersökta juristerna som en grupp. Därmed blir det möjligt att uttala sig mer bestämt omgenerella tendenser inom den svenska juridiska doktrinen för den undersökta perioden. Vidare skall göras några reflexioner om relevansen av betydelsen av den rättsdogmatiska metoden även efter den undersökta perioden samt vilken funktion den kan ha i samhällets rättsbildning. Sverige hade under tiden 1870—1914 två fullständiga juridiska fakulteter i Lund och Lfppsala, från 1907 även en i Stockholm. Under en stor del av den undersökta perioden, fram till mitten av 1890-talet, var Uppsalafakulteten den avgjort viktigaste i vetenskapligt hänseende. Därefter utjämnades förhållandena. Lundafakulteten fick också flera betydande rättsvetenskapliga specialister som C. G. Björling, Ernst Kallenberg, Johan Thyrén och Knut Wicksell. Fakulteternas betydelse avspeglas också i urvalet av de jurister som ingår i denna undersökning. De sex första var verksamma i Uppsala, blott de två sista (Lundstedt och Undén) var knutna till Lund under sin studietid. Endast en mindre del av de juris studerande tog den mer kvalificerade juris kandidatexamen. När en elev på något sätt ådrog sig lärarnas intresse och han befanns ha vetenskapligt intresse, sökte man hjälpa personen i fråga genom att skaffa fram pengar för att bestrida kostnaderna för en studieresa till Tyskland. Därpå fick den nyblivne juris kandidaten möjlighet att vistas vid ett eller flera tyska universitet under en period på mellan ett halvt och ett knappt år. Som regel utnyttjade man tiden till att allmänt skola sig i civilrättslig metodik och juridiskt tänkande. Man inventerade tyskt källmaterial och orienterade sig om forskningsläget vad avsåg det problem som avhandlingen skulle behandla. Studietiden i Tyskland användes däremot sällan för att direkt skriva på den blivande avhandlingen. Det finns flera exempel i det undersökta materialet, som visar på att de blivande forskarna inte ansåg det vara praktiskt möjligt att skriva sin avhandling på främmande botten, där de inte hade full tillgång till svenskt källmaterial. Först när de återvänt till hemlandet kunde t.ex. Almén, Hammarskjöld och Undén utarbeta sina avhandlingar. Detta betyder dock inte att de utan vidare kunnat vara utan den tyska studietiden. Tvärtom var det under den tiden som många tog starka, kanske livsavgörande intryck (Afze-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=