314 handlade aspekterna på det civilrättsliga tänkandet är under denna period. Trots vissa differenser mellan de olika forskarnas uppfattning råder det ett stort mått av konsensus i fråga om hur civilrättsligt teoretiskt arbete skall bedrivas. Den juridiska metoden är alldeles självklart den rättsdogmatiska metoden så som denna beskrivits av Hagerup och Hagströmer. Uppfattningen om den Historiska skolan varierar visserligen på ett antal punkter men gemensam är ändå en starkt positiv grundsyn. Och betraktat i ett bredare perspektiv är det påtagligt, att den Historiska skolans program för rättsvetenskaplig forskning fullständigt slagit igenom inomsvensk rättsvetenskap. Även omman kan spåra svaga återspeglingar till den tyska rättsvetenskapliga motsättningen mellan germanister och romanister, är det ändå uppenbart, att i Sverige studiet av romersk rätt ansågs gå att väl förena med tanken på den egna nationella rättshistoriska utvecklingen. På en punkt finns det dock ett tecken på en förskjutning i tänkesätten inom ramen för den undersökta perioden. Vissa av de svenska rättsvetenskapsmännen hade ju velat betona de speciellt till det romerska samhället knutna dragen hos den romerska rätten (Nordhng, Trvgger), medan andra (Afzelius, Hamilton och Winroth) däremot talade för den romerska rätten som en allmän metodisk förebild för svenskt )uridiskt tänkande. Det senare synsättet kom att förenas med en reception av den ursprungligen från tysk pandekträtt hämtade rättsdogmatiska metoden. Det är i detta sammanhang anmärkningsvärt, att en annan rättsvetenskapsman C. A. A. Reuterskiöld cirka 1900 på nytt ville lägga tyngdvikten på det rent historiska studiet av romersk rätt.^’ Reuterskiölds inställning anknöt till en förändrad syn på den romerskrättsliga forskningen i Tyskland. Redan före 1900 hade där studiet av romersk rätt börjat övergå till att gälla de klassiska källtexterna (dvs de som tidsmässigt ligger före Corpus Juris Civilis). En perspektivförskjutning av här nämnt slag rörande inriktningen inomden romerskrättshga forskningen hängde samman med den förändrade situationen efter BGB;s ikraftträdande 1900. Ty i en bestämd bemärkelse kan man hävda, att samtidigt somden tyska pandektvetenskapen vann en stor seger inomcivilrätten i och med den nya lagbokens tillkomst, skrev den under sin egen dödsdom. Detta var egentligen bara vad man hade anledning att förvänta sig. Influensen från romersk rätt hade kraftigt avtagit i Frankrike och inomdet Habsburgska väldet, när Code Civil och ABGB antagits. De tyska juristerna arbetade som rättspositivister och den gällande rätten var efter 1900 inte längre Gemeines Recht, den tvsk-romerska pandekträtten, som den varit alltsedan slutet av medeltiden. Den gällande rätten var den skrivna lagen, den nya civillagboken. De tyska juristerna var inte bara rättspositivister utan blev i praktiken lagpositivister. Typiskt är också att Windscheids berömda pandektlärobok som varit huvudkällan till kunskapen om gällande rätt mom civilrättsområdet utkom med sin sista upplaga (den nionde) redan 1906 68
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=