313 Hagströmer hade dock börjat sin vetenskapliga verksamhet mom civdrätten och han behandlas ju i denna avhandling med utgångspunkt från hans verksamhet inom denna gren av rättsvetenskapen. Därtill kommer, att Hagströmer uttrvckligen förklarade i föreläsningen vid behandlingen av frågan om den juridiska metoden, att straffrättsvetenskapen måste arbeta på samma sätt som all annan rättsvetenskap. Utgångspunkten för Hagströmers argumentation var följande. Rättsvetenskapen börjar sitt arbete med de rättssatser, som hämtas från de vanliga rättskällorna och ostridigt är att betrakta som gällande rätt. Som regel rör det sig här om lagstadganden, och rättsvetenskapsmannens första uppgift blir att tolka innebörden i dessa, säger Hagströmer. Ibland är tolkningen lätt men ofta blir den svår och ibland direkt omöjlig att utföra på detta rättsvetenskapens första stadium. Men tolkning kan innefatta åtskilligt mer än en utforskning av rättsnormernas innehåll. När man väl samlat in materialet, kommer ordnandet t:)ch bearbetandet av rättssatserna. Sedan rättsvetenskapsmannen framletat dessa, får de sin rätta plats inom rättssystemet. Härvid tar man hänsyn till frågor om samordning och underordning av rättssatser i förhållande till överordnade begrepp: ”Och från de högre satser, man sålunda fått, uppstiger man till än högre, städse sökande de ledande tankarna genom att lösa dessa ur deras förbindelse med det speciella och konkreta och giva dem en generell och abstrakt form. Resultatet av denna verksamhet, i fall den fullt lyckas, är en på en gång enhetlig och alltomfattande svstematisk tankebyggnad. Detta är det ideal, vartill rättsvetenskapen strävar. Genom att systematisera rättssatserna och ordna in dem i en hierarki av över- och underordnade begrepp vinner man förmågan att intellektuellt kunna bemästra det skenbara kaos av enskilda fall, som man kan finna i rättskällorna, menar Hagströmer. Men därtill kommer att man också genom deduktion från de på en högre abstrakt nivå befintliga begreppen kan klargöra nya juridiska företeelser. Dessa är visserligen inte nya i den bemärkelsen att de inte redan tidigare har funnits utan de är nya i den meningen, att man inte känt till deras existens och därmed har man inte kunnat medvetet använda dem, säger Hagströmer. Detta är rättsvetenskapens produktiva verksamhet, konstaterar Hagströmer med uttrycklig hänvisning till Jhering, och denna är dess viktigaste uppgift: ”Det är genom den och den allena, somvetenskapen förmår något uträtta till fyllande av de luckor, som rättskällorna förete, genomden alltså, som den företrädesvis kan sägas verka för sitt ideella ändamål att vidga vårt vetande om rätten, på samma gång den härigenomi eminent grad är verksami det praktiska rättshvets t)änst. kunskapsteoretiskt syfte och den )uridiska metoden blir i detta perspektiv endast ett medel för att uppnå detta mål; att öka kunskaperna omrätten och samtidigt göra dessa praktiskt tillämpbara.^*’ Framställningen i detta kapitel har visat hur nära sammanflätade de tre be63 >■» 64 yy 65 För Hagströmer har sålunda rättsvetenskapen ett
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=