311 dektlärobok för en svensk )undisk publik (”denna den tyske juristens gyllene bok”), blev han dock något mer precis. Typiskt är här, att han väver samman sitt resonemang med synpunkter pä romersk rätt. Det verkligt betydelsefulla med de romerska juristernas verksamhet, ansäg Afzelius, var inte de konkreta resultat man nädde och vilka rättssatser som fastställdes under olika perioder av de romerska juristerna. Det viktiga var i stället vilken metod man använde vid den rättsliga hanteringen av samhällslivets problem; ”Den konst de romerska juristerna utvecklade vid sitt arbete i rättens tjänst, har icke blivit överträffad eller uppnådd. Men om sä är, måste vi av dem verkligen vilja lära det bästa, söka följa dem vid deras arbete, undersöka huru de, frän de utgångspunkter det romerska rättsmedvetandet gav, löste de rättsliga problemen, se huru de frän sina principer, konstruerade rättsinstituten och använde dem pä livet. Visserligen medgav Afzelius, att de svenska rättsgrundsatserna i mycket var andra än de romerska. Men denna omständighet utgjorde inte något hinder att lära av förebilden; lika väl som man kunde dra en slutsats analogivägen kunde man göra det frän en motsats. Resultaten kunde mycket väl bli helt olika i det antika Rom och i 1870-talets Sverige, ”. . . men sättet att vinna dem, metoden kunna vi lika väl lära av dem. Men för att lära sä, behöves en läromästare, och en sädan erbjudes i det arbete, vid vilket vi här velat fästa uppmärksamheten. Där se vi ungefär samma problem, som vårt dagliga liv ställer pä vär rätt, lösta frän den romerska rättens grundsatser, genom denna rätt såsom medel; och vi kunna därav inhämta huru de frän var rätts synpunkt böra lösas. I Afzelius’ framställning finns några nyckelbegrepp, vilka man bör fästa särskild uppmärksamhet vid. Afzelius talade bl. a. om romerskt rättsmedvetande. Man kan dä fråga, vad han egentligen avsäg därmed. För att klargöra innebörden i begreppet (romerskt) rättsmedvetande får man gä till en annan text av Afzelius. I den presenterade han som en inledning till en framställning om växelrätt en redogörelse för rättens framväxt med ett synsätt hämtat frän den Historiska skolan. I likhet med vad som redovisats tidigare i detta kapitel hävdade Afzelius, att rättsutvecklingen inte gick till sä att en intelligent lagstiftare efter fritt skön utformade ett antal lagbud, som människorna därpå skulle efterleva. De rättsnormer man tillämpar hade redan utformats tidigare, före den skrivna lagens tillkomst. Det fanns redan tidigt en stadgad uppfattning om vad som var rätt och vad som var orätt: ”Detta är vad man kallar folkets rättsmedvetande, den kraft som alstrar sedvanan och sedvanerätten. Lagstiftarens arbete är säl. icke att skapa ngt nytt utan att ordna vad som finns, att förklara rättsmedvetandets mera dunkla resultat och bringa dessa i samband med vad förut är rätt. Detta sker nu gen rättsvetenskapen, som ger ett varför^ när rätten endast säger ett att. Det tillhör denna att söka grunderna och sammanhangen i rättsbuden.” Folket har vid varje tidpunkt en gemensam uppfattning om hur rätten skall vara beskaffad. Detta gemensamma rättsmedvetande skall utgöra grundvalen » 53 « 54
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=