310 rup säger om den rättsvetenskapliga metoden. Inledningsvis trycker han på nödvändigheten av att djupare tränga in i rättssatsernas genetiska framväxt i ett historiskt perspektiv. Men vid sidan av den historiska metoden hävdar han, att full vetenskaplig insikt oekså fordrar, att man utforskar det inre sammanhanget i rättsstoffet. Varje vetenskap strävar efter att nå fram till det generella, menar Hagerup, och i själva verket kan det bara bli tal omvetenskap, när man når fram till att uppställa allmänna regler. Varje vetenskapligt arbete med rätten grundar sig på en tolkning av texten. Det första stadiet vad avser tolkning är att tränga in i de enskilda rättssatsernas konkreta inehåll, något som Hagerup kallar den analytiskt-deskriptiva metoden. Därmed skapar man en nödvändig förutsättning för det vidare vetenskapliga arbetet. Det duger dock inte att stanna på detta plan, att betrakta rättssatserna enskilt utan man måste sammanfoga dem till rättsbegrepp och klargöra deras inbördes sammanhang och släktskap. Vad det rör sig om ”. . . er en dannelse af begreber ved at sammenfatte de for en hel raekke retforhold faelles elementer under en faelles kategori og en kombination af de saaledes dannede kategorier til en systematisk bygning, altsaa en syntetisk proces. Om en analyse kan der kun blive tale, naar man paa denne maade har dannet sammensatte begreber, der lader sig oplöse i flere enkelte begreber. Den analyse, hvarom der ved den rene interpretation handles, bestaar derimod i en udvikling af den generelle retsregels anvendelse paa de konkrete forhold, en oplösning af de almmdehge i det kasuistiske. Omoch när man lyckas föra in de enskilda rättssatserna under bestämda allmänna juridiska begrepp, måste man därefter undersöka de allmänna egenskaperna hos dessa begrepp liksom deras inbördes förhållande. Vid detta arbete går man till väga på ett sätt som liknar det kemisten använder, då han undersöker egenskaper och släktskap hos de kemiska ämnena, säger Hagerup. Man kan på denna punkt jämföra hans liknelse med motsvarande resonemang hos Jhering, fastän Hagerup inte själv gör det här utan i stället hänvisar till Windscheid.'*'^ Därefter skall juristen ordna begreppen i ett system av släkter och arter grundat på deras logiska inbördes sammanhang. Det är det här beskrivna förfaringssättet konstruktiva metoden. Även om Ivar Afzelius inte själv behandlade den juridiska metoden så utförligt och genomarbetat som Hagerup gjorde i sin uppsats, råder det ingen tvekan om att han fäste stort avseende vid dess användning. Afzelius hade blivit förtrogen med den konstruktiva (den rättsdogmatiska) metoden under sin studietid i Leipzig, då han åhörde Windscheids pandektföreläsningar 1874-75. Den kom sedan att enligt hans egen uppgift att prägla honom i hans juridiska verksamhet under hans yrkesverksammma hv.'’' Han talade mte sällan omden )undiska metodens betydelse,men utan att närmare precisera vad han menade. Vid åtminstone ett tillfälle, då Ivar Afzelius presenterade Windscheids panyy 48 Hagerup benämner juridisk konstruktion eller den som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=