309 Alla visste ändå vad det hela rörde sig om. Och i en sådan situation finns det ingen anledning att explicit uttala det självklara och uppenbara. Intressant nog behöver de här presenterade förklaringarna inte utesluta varandra. De kan mycket väl samexistera sida vid sida. Och i alla händelser är det påtagligt, att man utomordentligt sällan i de genomgångna avhandlingarna förde principiella metodresonemang. Och om det gjordes, så förekom det i detaljfrågor. Man kan på några punkter finna metodresonemang hos exempelVIS Winroth och Almén,'*' men då gäller det uppenbarligen i vad som skulle kunna kallas krissituationer. När det blir problem med att använda den beprövade metoden, då kommer denna upp till ytan. I övrigt är det påtagligt att man använder sig av juridisk (=rättsdogmatisk) metod, men man talar inte omden. Påtagligt är också avsaknaden av resonemang om tillämpning av juridisk metod på det hela taget finns även i sådana arbeten, där man borde ha kunnat vänta sig att finna framställningar härom, såsom i Nordlings Civilrätt, allmänna delen (1882) och Reuterskiölds lärobok i allmän rättslära (juridisk encyklopedi). Grunddragen av den allmänna Rätts- och samhällsläran (1912). Vad som här sagts är dock lyckligtvis inte helt utan undantag. Det finns texter, som innehåller genomtänkta metodresonemang men de är sålunda mycket sällsynta. Ibland kan man också dra slutsatser genom att göra analogier med utländska juristers framställningar. Ivar Afzelius anslöt sig sålunda till grundtankarna i Francis Hagerups inledande programmatiska uppsats i första numret av Tidsskrift for Retsvidenskab 1888, Til retsvidenskabens metode.^'’ Afzelius och Hagerup stod varandra personligen och intellektuellt mycket nära.'’"’ Av det samtida brevmaterialet kan man finna att Afzelius visserligen hade en del reservationer omhelhetsintrycket av det första numret av TfR, men han var i stort sett odelat positiv till Hagerups inledande principuppsats. Han ansåg ”. . . den vara i god mening populär och jag har även hört praktiker yttra sig därom med erkännande. Någon ’lärd apparat’ finnes där icke. ålders höst uttalade sig sedan Afzelius oreserverat positivt om Hagerups upp sats 1 sm nekrolog över denne. Där karakteriserade han Hagerups mtroduk tionsLippsats till TfR ”. . . såsom något av det mest glänsande, nordisk rättslit teratur har att uppvisa. Man kan av vad som här kunnat fastställas och vad som i övrigt är känt om de nära kontakterna mellan Hagerup och Afzelius i och för sig uttala det välgrundade antagandet, att Ivar Afzelius i det stora hela accepterade den metodiska grunduppfattning som kom till uttryck i Hagerups uppsats. Ett sådant antagande stämmer också väl överens med vad vi i övrigt känner till om hans verksamhet och hans författarskap. Det förhåller nämligen sig nämligen sålunda, att Ivar Afzelius ingenstädes själv har skrivit en så genomarbetad framställning av rättsvetenskapens metod som den Hagerup presterat i denna principiellt mycket viktiga uppsats. Det kan därför nu vara lämpligt att övergå till en redogörelse för vad Hage46 På sin 47
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=