308 synpunkt är det ändå påfallande, hur man lade upp argumentationen. Först visade man på det vetenskapliga egenvärdet med rättshistorisk forskning, sedan tryckte man noga på den praktiska betydelsen av rättshistorisk skolning av praktiskt verksamma jurister. Domaren, ämbetsmannen och de som arbetade med lagstiftning behövde alla denna historiska skolning och historiska syn på rättens framväxande i vårt land. Av vad som här sagts torde klart framgå, att den Historiskaskolans program segrat fullständigt vid uppfattningen av syftet med utformningen av juristutbildningen i Sverige vid denna tid. En annan viktig grundtanke i det citerade uttalandet är föreställningen att den svenska rättsutvecklingen ägt rumsom man sade på nationell grund. Man uteslöt därmed mer eller mindre medvetet tanken på ett eventuellt inflytande från andra länders rättssystem. Därutöver kan man finna, att Uppsalafakultetens uttalande inte blott är vetenskapsteoretiskt och anslagsmässigt betingat utan också därtill har en diffus men omisskännlig idépolitisk karaktär. Detta blir särskilt påtagligt i den sista citerade meningen om möjligheten av att den framtida rättshistoriska forskningens resultat skall komma hela folket till del, stärka svenskarnas historiska känsla och därmed ge ledning åt ståndpunktstaganden i framtiden. Uttryckssättet kan väl delvis förklaras med tidstypisk akademisk retorik men de idealistiskt utformade motiveringarna förväntades ge ett konkret materiellt utfall. Man appellerade också samtidigt till nationallstiska känslor och värderingar, åtminstone delvis styrd av en övertygelse att just en dylik argumentation var mest lämpad att vinna anklang hos de beslutande myndigheterna. Man kan emellertid också läsa Uppsalafakultetens framställning rent bokstavligt. Det framstår då som ganska tidstypiskt. Den dåvarande konservativt orienterade historieforskningen synes ha använt sig av liknande bedömningar och ståndpunktstaganden i det svenska samhället. 21.2. Uppfattningen om den juridiska metoden Det konstaterades inledningsvis i detta kapitel, att principiella resonemang var sällsynta med avseende på de tre aspekter som här behandlas. Omdetta redan kan sägas vara fallet beträffande uppfattningen om romersk rätt och synen på den Historiska skolan, är det nämnda förhållandet än mer påfallande, när man går över till frågan omden juridiska metoden. Principiellt genomtänkta metodresonemang av allmän karaktär är i själva verket så ovanliga, att man nästan får lov att leta med ljus och lykta för att kunna hitta några. Det intryck man får är att antingen var teoretisk inriktade svenska jurister utomordentligt omtresserade av principiella frågor alternativt analys av grundläggande frågor i anslutning till den tillämpade rättsvetenskapen eller också uppfattade man den metodiska utgångspunkten som så självklar, att det var onödigt att behandla den.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=