305 liv i rättsstudierna och för det hon från det förgångnas synpunkt belyst det bestående rättstillståndet. Citatet från Nordling har gjorts ganska utförligt för att visa hur denne argumenterar och för att ge exempel på de tankekategorier han opererade med. Hans redan tidigare nämnda filosofiska läggning’^ framkommer här klart och att han anslöt sig till en idealistisk historieuppfattning framgår tydligt av citatet. Malmström har funnit, att Nordling utvecklat en egen rättsfilosofisk teori, även om han stod under visst inflytande från Boström. Nordling var sålunda på en gång positiv och kritisk mot den Historiska skolans synsätt. Det han framför allt inte kunde acceptera var Savignys passiva inställning, hans kvietism.“ Det är tänkbart, att Nordlings delvis kritiska syn på den Historiska skolan var influerad av argument som framfördes i den tyska rättsvetenskapliga diskussionen. Invändningar mot Savignys vetenskapssyn hade ju framförts av germanisten Georg Beseler i Volksrecht und Juristenrecht (1843) och Julius Wissenschaft (1847).'"^ Rudolf vonJhering hade därtill i början av 1860-talet avfallit från sin tidigare rättsteoretiska uppfattning och i anonym form framfört en starkt kritisk syn på vad som brukar kallas begreppsjurisprudens.’° Utan en närmare undersökning av respektive författares argumentation går det dock inte att fastställa något eventuellt samband mellan de nämnda juristernas tänkande och Nordlings ståndpunkt så som denna kom till uttryck i installationsföreläsningen från 1867. Ivar Afzehus hade en mer positiv grundinställning till den Historiska skolan än Nordling: ”Den historiska skolans betydelse för rättsvetenskapen kan icke nog högt skattas; denna skola uppvisade sammanhanget mellan det närvarande och det förflutna, hon beredde därigenomen riktigare och fullständigare kunskap om den gällande rätten och en fast utgångspunkt för dess naturliga utveckling. Införandet av främmande rätt, som icke passade i stycke med den inhemska, blev omöjlig, lagstiftningen upphörde att vara ett experimentalfält för den patnarkaliska-byråkratiska dekretermgslust, som ville genom ’visa lagar’, efter eget huvud eller goda mönster, lyckhggöra folken; man erkände att rätten kan utvecklas endast ur sig själv.” Uttrycket visa lagar torde hänsyfta på Voltaires berömda uttalande: ”Omni vill ha visa lagar, bränn dem som finns och skriv nya.” I ett annat sammanhang betonade Afzelius, att den Historiska skolan ännu vid mitten av 1870-talet var förhärskande inomtysk rättsvetenskap. Visserligen hade förändringar ägt rumsedan början av 1800-talet men det rörde sig omutvecklingslinjer, som utgick från Historiska skolans ursprungliga program. Den grundläggande vetenskapliga uppfattningen var fortfarande densamma och samma förhållande gällde för den rättsvetenskapliga metoden, även om vissa modifikationer hade g)orts därvidlag.’’ Vad Afzehus kallade modifikationer innebar dock åtminstone delvis nya utvecklingslinjer för rättsvetenskapen. « 24 Kirchmann i Die Werthlosigkeit der Jurisprudenz als von 20
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=