303 detta de skandinaviska länderna, av vilka Sverige minst berörts av inflytandet från romersk rätt: ”Om detta från nationell synpunkt varit en fördel, har det däremot för uppkomsten av en juridisk litteratur varit menligt. Det har icke varit möjligt att direkt tillgodogöra sig det arbete, som på grundvalen av romersk rätt blivit utfört; de försök, som i sådan riktning någon gång blivit gjorda, hava frambragt alster vilka — jag säger lyckligtvis — blivit utan inverkan på rättslivet, på praxis, och som endast bidragit att mge praktikens män den föreställningen vilken för ett par decennier var den gängse, att de av teorin intet hade att lära till gagnet. Uppgiften för svenska juridiken har varit att gå sin egen självständiga väg, att upptaga de egendomliga svenska rättsbildningarna; för ingen gren av vetenskapligt arbete har väl vetenskapens universalitet haft mindre giltighet än för denna. Och då arbetarna varit så få som de varit är det naturligt, att vår juridiska litteratur intagit en jämförelsevis blygsam ståndpunkt. Afzelius’ syn på den romerska rätten som förebild skiljer sig påtagligt från Nordhngs uppfattning. Han ansåg att den utan motstycke lämpade sig för en vetenskaplig behandling, den senare hävdade att man inte kunde grunda en modern förmögenhetsrättslig begreppsbildning på den romerska rätten. Däremot finner man stora likheter mellan Afzelius’ och Winroths uppfattning. Ändå märker man en viss kluvenhet i inställningen. Nationellt hade det nog varit en fördel,"’ men eljest . . . Winroth lägger tyngdvikten vid de konkreta domstolsavgörandena, på praxis, Afzelius på den relativa avsaknaden av svensk rättsvetenskaplig litteratur. Men även om de är ense omden romerska rättens betydelse i och för sig som en potentiellt positiv faktor för svensk rätt, så skiljer sig i övrigt deras bedömning åt. Winroth lägger somsagt tonvikten vid praxis, men i fråga om denna förklarar Afzelius att denna lyckligtvis inte har influerats av romersk rätt. Knut Olivecrona hörde också till demsomfäste stor vikt vid studiet av romersk rätt. Kanske kom hans inställning tydligast till uttryck i en skrivelse till Universitetskanslern 1859, där han betonade vikten av studiet av romersk rätt som en förberedelse för studier i svensk rätt. Visserligen hade inte romersk rätt blivit svensk lag. Den kunde därför inte få samma betydelse vid utbildningen av blivande domare som i länder, där den romerska rätten ännu gällde eller utgjorde grundvalen för gällande rätt. Undervisningen i och studiet av romersk rätt på sextonhundratalet hade bidragit till att bilda de många förträffliga teoretiska och praktiska jurister ”. . . somdå skänkte fäderneslandet ära.” Efter ändringen av ämnesinriktningen på de båda juristprofessurerna 1740 genom tillkomsten av den Berchska professuren hade romersk rätt upphört att bli föremål för offentlig undervnsning i Uppsala. Detta hade vant en bidragande orsak till ”... det mindre goda tillstånd, vartill den Juridiska bildningen . . . sjönk under 18^/e seklet. Man kan därmed hävda, att Olivecrona sökte lägga ett långtidsperspektiv på " 21 ” 23
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=