302 samlingarna, att både rena sakförhållanden och rättsliga principer påminde honomomolika ställen i Pandekterna. Man kunde visserligen finna skillnader i behandlingen av de rättsliga problemen. Det var knappast särskilt märkligt och alls inte klandervärt att det förhöll sig på det sättet. Omsvenska jurister genom egen tankemöda och utan kunskaper i romersk rätt på några timmar skulle arbeta med att lösa problem, som inom den internationella vetenskapliga romerskrättsliga litteraturen hade bearbetats i hundratals år, så måste det rimligen bli ett sämre resultat rent kvalitetsmässigt: ”Men nära låge förmodan, att kännedomen om den romerska rätten för sådana fall som dessa skulle hava verkat « 15 gagnelig för vår svenska praxis. Winroth tillmätte emellertid studiet av romersk rätt inte bara en allmän bildningsbetydelse — som Hamilton talade om. Han menade också, att kunskaper i romersk rätt kunde vara av rent praktiskt värde vid rättsliga avgöranden och leda till en högre nivå i domsluten. Beklagligtvis saknades ofta denna kunskap och resultatet blev därefter enligt Winroths uppfattning. Han hade f.ö. själv enligt egen uppgift först efter det att han blivit professor i Lund 1880 i rättshistoria och romersk rätt(!) blivit verkligt förtrogen med den romerska rätten. Vad han då uttrvckhgen talade om, var väl att märka den tysk-romerska pandekträtten: ”Tänk i allt fall, vad nvtta skulle man icke hava haft av att under studieåren få använda sin tid på den romerska rätten i stället för den uppsaliensiska. ” 16 Det sätt man studerade romersk rätt på i Uppsala var, det framgår på ett annat ställe hos Winroth'' alltför historiskt upplagt, uppenbarligen i överensstämmelse med budskapet i Nordlings installationsföreläsning. Ivar Afzelius hade somtidigare nämnts en starkt positiv syn på den romerska rätten.'* Sin principiella syn på den romerska rätten och på den tyska pandektvetenskapen kom Afzelius att behålla även efter det att han i mitten av 1880talet lämnade den akademiska lärarbanan. Hans uppfattning framgår tydligt i ett mycket intressant anförande som han höll inför riksdagens första kammare 1900 i samband med en debatt om statligt stöd för att utgiva juridiska läroböcker och för att höja den juridiska bildningen i Sverige. Debatten hade föranletts av en framställning från JO;s sida om åtgärder i detta syfte. Afzelius hävdade här att det aldrig funnits och med säkerhet aldrig skulle komma att finnas någonting jämförbart med den romerska rätten ”. . . såsom material för vetenskaplig behandling . . . Dess byggnad är så logisk, dess rättsinstitut synas vara rent av plastiskt utmejslade. Den romerska rätten har dessutom under två årtusenden varit föremål för de mest skarpsinniga mäns bearbetning.” Även om den romerska rätten ibland endast tillskrevs en historisk betydelse, var detta enligt Afzelius’ uppfattning ett felaktigt synsätt: ”. . . fast mer anse vi studiet av den romerska rätten, omdet skall varda verkligen fruktbart, icke kunna stanna vid en sådan historisk betraktelse. Länder, sominte recipierat romersk rätt i nämnvärd grad eller praktiskt taget inte alls, befann sig därför i ett underläge, menade Afzelius. Inte minst gällde 17
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=