300 gav han uttryck för sin uppfattning i denna fråga i brev till goda vänner i hemlandet. Till dem han skrev hörde förutom Ludvig Annerstedt och Johan Hagströmer även hans kusin Harald Hjärne. Hjärne skrev som svar på Afzelius’ uppenbarligen entusiastiska redogörelse för sina studieerfarenheter, att studiet av romersk rätt hade varit hans huvudsysselsättning, sedan han tagit sin examen. Enligt Hjärnes uppfattning var det nödvändigt att studera romersk rätt i samband med forskning. Men för de jurister somläste på sin grundexamen och skulle ut och arbeta praktiskt riskerade ett ensidigt studiumav romersk rätt att leda till förvirring. Det skulle endast medföra ”. . . oreda . . . för vår egen nationella rättsutveckling. Det vi behöva i den vägen, är att de nationella rättsgrundsatserna systematiseras på historisk grundval, och för att någon gång åstadkomma ett slikt system, måste vetenskapsmannen känna till den romerska rätten, ehuru han noga bör akta sig att tillämpa dess juridiska grammatik på våra rättsinstitut, för så vitt de hava uppvuxit ur inhemsk rätt, och ej hava tillkommit genomden allmän-europeiska odlingens inflytande (ex. större delen av obligationsläran. Hjärne gör således en skarp skillnad mellan behovet av skolning i romersk rätt för rättsvetenskapsmannen, vilken han anser vara närmast oundgänglig, och riskerna med romersk rätt för de praktiskt verksamma svenska juristerna. I det senare fallet skulle ju ett studiumav romersk rätt riskera att leda till ”oreda”, vilket onekligen är ett ganska skarpt ordval i detta sammanhang. J. Kreuger framförde i en uppsats i Naumanns Tidskrift en kritisk uppfattning omden romerska rätten. Även han ansåg, att man måste sätta in den inom ramen för dess historiska utveckling. Men också den mest värdefulla delen av den bevarade romerska rätten, Pandectae i Corpus Juris Civilis, utgjorde ju en samling utdrag ur romerska juristers yttranden om särskilda rättsfall. Detta måste ofta minska deras värde som generella civilrättsliga förebilder, eftersom rättsfallen ofta var specifika för det romerska samhället såsom det utvecklades under antiken. Egentligen ansåg Kreuger: ”. . . att den romerska rättens betydelse för den moderna rätten blivit högt överskattad, liksom man överskattat betydelsen av den klasssiska kulturen i allmänhet, haft något större inflytande på utvecklingen av den svenska rätten, menade Kreuger. Man hade länge lagt föga vikt vid dess studium vid de svenska universiteten, men på den punkten kunde man nu märka en förändring. Aven om romersk rätt kunde innehålla mycket nyttigt för en svensk jurist så borde man ändå uppfatta romersk rätt ”. . . ej såsom någonting i lagtillämpning användbart, utan såsom en i vissa delar i lagstiftning nyttig komparativ källa och såsom ett medel att lära vetenskaplig metodik samt utbilda smak och formsinne. Kreuger var dock inte den hårdaste kritikern av tanken på den romerska rättens relevans för svenska jurister. Går man något utanför tidsramen och tillbaka till 1859 finner man ett skarpt uttalande av Sven Lorens Theorell. Han an5» 8 « 9 Romersk rätt hade inte « 10
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=