294 I'rancis Hagerup. Denne tar nämligen avstånd från uppfattningen om att de )uridiska begreppen kan ha en rättsproducerande förmåga. Och han hävdar uttryckhgen att en rättsregel aldrig uteslutande kan uppföras på logisk grund. De abstrakta begreppen kan inte utgöra källan för de olika rättssatserna, konstaterar Hagerup. Hagerup uttrycker emellertid därmed samma principståndpunkt somUndén senare i Kollektivavtalet. Det är ju enligt honom meningslöst att laborera med teoretiska juridiska begrepp, som saknar underlag i skriven rätt, i lagen. Men om den rättsdogmatiska metodens kanske mest framstående representant i nordisk rättsvetenskap Hagerup kunde ge uttryck för samma uppfattning i denna sak som den enligt egen utsago kritiske Undén, då kan man ha rätt att fråga, om Undéns kritiska invändning mot begreppsjurisprudensen innebär, att han också tar avstånd från den rättsdogmatiska metoden i stort. Den ställda frågan kan besvaras med ja, om man därmed avser den vngre Jhenngs konstruktions)urisprudens; då g)orde Undén avgjort det — men det g)orde )u också Hagerup. Men om man avser den rättsdogmatiska metciden i dess mer modifierade form, där den utövas med utgångspunkt från skriven rätt, då gjorde han visst inte det. Hela avsnittet om Undéns arbete med Kollektivavtalet visar i stället, att han på avgörande punkter tog starka intrvck av sina tyska föregångare på arbetsrättens område. Även omhan i vissa frågor ej kunde följa Lotmars resonemang (exempelvis avseende fackföreningens egenskap av jundisk person), anknyter han ändå ofta till tankegångar och begrepp utformade av denne. An mer påtagligt är mverkan på hans resonemang från Sinzheimer, en jurist som hade samma principiella grunduppfattning om fackföreningens jundiska roll vid kollektivavtalet som Undén själv omfattade. Det bör i det här sammanhanget erinras om att Lotmar och Sinzheimer var aktiva socialdemokrater i likhet med Unden.^^ I vilken utsträckning denna omständighet kan ha påverkat Undéns anknytning till de två tyska rättsvetenskapsmännen är omöjligt att säga någonting bestämt om, då det inte kunnat påträffas några uttalanden av Undén i denna fråga. Det béir i sammanhanget påpekas att oavsett eventuell grundläggande politisk åsiktsgemenskap kunde Undén valt sämre förebilder. Lotmar och Sinzheimer var - och framstår fortfarande - som det begynnande 1900-talets två främsta specialister på tvsk betsrättslig forskning. Det var i varje fall omöjligt för Undén att gå förbi dem, att de omfattade samma politiska grundåskådning som han själv, kan knappast ha utgjort något hinder för hans reception av deras idéer. Det centrala måste ändå ha vant deras egenskap av banbrytande rättsvetenskapsmän inomdet område, där Undén arbetade med sin doktorsavhandling. Aven om det var ett nvtt område inom civilrätten som Unden ägnade sin doktorsavhandling åt, kan man därför knappast beteckna honomsom en rättsteoretisk nydanare. Han höll sig snarare till de väl beprövade juridiska analvsmetoderna. Det är därmed fullt förklarligt, att han kom att använda sig av en modifierad version av den rättsdogmatiska metoden. h~ ar-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=