293 trvcket ”Gewerbliche Friedensdokumente” som en beteckning på den rättsliga företeelse som kollektivavtalen ut gör. Undén behandlar också frågan om den grundläggande beteckningen på den rättsliga företeelse som han kallar kollektivavtal. Det var mte utan vidare s)älvklart för honomatt man borde fortsätta att använda denna term. En bidragande orsak till att han höll fast vicf torde ha vant, att uttrvcket hade använts i de lagförslag på arbetsrättens område, som hade framlagts några år dessförinnan. I och för sig finner han termen kollektivavtal vara något otvmphg och vag men han finner ändå inte sakskäl tala för ett användande av termen tariffavtal, i så fall hämtat från tvskans Tarifvertrag. Kollektivavtal består nämligen inte huvudsakligen av lönetariffer, andra bestämmelser kan mycket väl ingå. Man kan tom tänka sig kollektivavtal, som helt saknar tariffer, menar Undén. 1 stället finner han Smzheimers uttryck Arbeitsnormenvertrag, således arbetsnormsavtal, vara ”... otvivelaktigt mera precist och teoretiskt riktigare än de båda andra namnen.” Språkligt sett är det dock ett ganska tungt uttrvckssätt och det kommer därför knappast att kunna användas, konstaterar Undén.'’’* I ett avsnitt i avhandlingen behandlar Undén frågan hur man skall kunna avgränsa kollektivavtalet från andra närstående rättsliga företeelser. Därvid kommer han in på ett metodiskt principresonemang av stort intresse. Men han vill därvid varna för ett oheidat teoretiserande utan fast verklighetsanknytning. Det kan inte vara meningsfullt att laborera med en allmännare avtalstyp när det saknas stöd härför i lagen: ”Den teoretiska underscåkningen bör snarare fortgå på induktiv väg. Först sedan de speciella ’normavtalens’ natur och rättsverkningar fastställts, böra de sammanfattas i större enheter. El)est kan lätt inträffa, att det allmännare begreppet tillmätes en annan och större betydelse än den att utgöra ett sammanfattande uttryck för rättssatser civer likartade företeelser och vi äro mitt uppe i en begreppsjuridik, där logiska deduktioner från ett på förhand i begreppen obehörigen insmugglat innehåll träda i stället för tolkningen av positiv rätt.”'’^ En renodlad begreppsiurisprudens av klassiskt märke är därmed ingalunda någonting eftersträvansvärt. Det är därför inte meningsfullt att arbeta med rent logiska deduktioner utan man måste använda en induktiv metod. Först måste man sammanställa ett antal fakta och när dessa fakta finns tillgängliga, kan man använda dessa som ett underlag för det teoretiska arbetet. Undén tar därmed avstånd från de mest outrerade uttrycken för vad den rättsdogmatiska metoden kunde leda till. Begrepps)urisprudensen, där begreppen fick ett egenvärde och det tom på fullt allvar kunnat hävdas att rättsvetenskapen kunnat bilda nva begrepp, )a tom att begreppen var produktiva och kunde föda nva begrepp,'’*’ en sådan uppfattning måste naturligtvis förkastas av Undén. Teoretiskt skil)er sig emellertid knappast annars hans principtippfattning om den )uridiska metoden från den kanske främste företrädare mom den nordiska rättsvetenskapen för den rättsdogmatiska metocfen, norrmannen 63
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=