282 betaren än för säljaren i motsvarande fall.” Av sitt här redovisade resonemang drar Undén därpå följande slutsats: ”Begagnar sig ett antal arbetare av en dylik befogenhet, föreligger alltså mte enligt vår mening avtalsbrott ens om tivavtalet uttryckligen förbjuder varje arbetsinställelse under avtalstiden.” Och för denna slutsats finner Undén stöd hos ett resonemang hos Sinzheimer. Man kan alltså här konstatera, att Undén i det här refererade avsnittet stöder sig på argumentationen hos två tyska jurister men samtidigt avvisar resonemanget hos en mycket framstående svensk jurist. Hans förfaringssätt kan dock förklaras med att de båda tyska juristerna var specialister på arbetsrätt, medan den svenske juristen framför allt svsslade med köprätt och allmän avtalsrätt. Bland mycket annat visar det här konstaterade också vilka svårigheter som uppstod vid försöken att överföra traditionella avtalsrättshga principer på den nva arbetsrätten. Den allmänna avtalsrättens hävdvunna principer för lösning av konflikter kan inte alltid vara tillämpliga på fcirhållandena inom arbetsrätten. Vid en konflikt mellan två köpmän som man kan räkna med vid bedömningen av innebörden av den svenska kcSplagens regelsystem, kan man ha rätt att anta att det rcir sig omtvå relativt likvärdiga avtalsparter.’’ Detta medför att att de i princip har samma möjligheter att öva press på sin motpart och genom prestation jämte skadeståndskrav eller hävning av avtalet till sin förmån påverka resultatet av det en gång ingångna avtalet. Inomarbetsrätten uppfattade man ju däremot arbetstagarna som en obestridligt svagare part. Ett strikt överförande av vanliga avtalsrättsliga principer på arbetsrätten kunde då medföra, att arbetsgivaren fick ett orättmätigt övertag gentemot arbetstagarna. Och det är denna analys som uppenbarligen ligger i botten på Undéns uppfattning. Kan man föra in kollektivavtalet inom kategorin föravtal (även kallat förhandsavtal eller pactum de contrahendo)? Den frågan diskuterar Undén mgående med utgångspunkt från den tyska juridiska diskussionen. Lotmar och Oertmann avvisar denna tankegång. Det är enligt dem ej möjligt att föra in förhandsavtalet under kollektivavtalets hcigre begrepp inom ramen för den jundiska begreppshierarkien. Undén är inte övertygad av Lotmars och Oertmanns argumentation. Hans utgångspunkt är hans uppfattning att det väsentliga i ett kollektivavtal är arbetsgivarens skyldighet att ej ingå normstridiga arbetsavtal med sina arbetstagare - och detta oavsett om de är oorganiserade eller organiserade i en fackfcirening. Arbetsgivarens förpliktelse är således av negativ art. Han är bunden att e/ träffa avtal av en bestämd, förbjuden typ. På den här punkten, att man inomobligationsrätten kan vara förpliktad att ej ingå ett avtal, söker Undén finna ett stöd hos den tyske juristen Degenkolb. I en uppsats hade nämligen denne behandlat denna tankegång. Undén bygger vidare på Degenkolbs resonemang, för över det till att vara tillämpligt på arbetsrätten och når fram till följande slutsats: ”Omman med Degenkolb finner ett förhandsavtal kunna gå ut på även ett non contrahere och dessutom till förhandsavtalets begrepp hänför pacta de contrahendo cum tertio, synes det oss kollek21
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=