276 Undéns observationer om bristerna i kunskaperna på arbetsrättens område ledde till en önskan att reda ut begreppen för folk inom arbetarrörelsen. Han planerade därför att skriva en broschyr i De Yngre Gubbarnas skriftserie om de personliga arbetsavtalen enligt gällande svensk rätt. Han var dock orolig för att han skulle skada sitt anseende hos sina juridiska lärare, när han tog sig tid att skriva många mindre uppsatser, innan avhandlingen blev färdig.''* Det kom så småningom en broschyr av Undén om arbetsavtalet i D.Y.G.— Laboremus skriftserie, men det dröjde till 1916. Uppenbarligen fann Undén det viktigare att koncentrera sig på sitt avhandlingsarbete, innan han kunde ge sig tid att ställa samman den planerade populärvetenskapliga skriften. Undéns engagemang i de i början av 1910-talet aktuella arbetsrättsliga frågorna i efterdyningen till storstrejken ledde också till att han intresserade sig för typografernas rättsliga problem. Dessa hade nämligen blivit stämda för avtalsbrott av Aftonbladet inför Stockholms rådhusrätt. Med utgångspunkt från typografmålet gjorde Undén några principiella reflexioner om konsekvenserna av ett strikt juridiskt tänkande i ett brev till Wigforss i maj 1910. I den pågående rättegången hade typografernas advokat Vilhelm Hellberg förnekat avtalsbrottet. Detta hade förbluffat Undén, eftersom typograferna själva under strejken inte hade förnekat att de gjort sig skyldiga till avtalsbrott. Han hade dock sett under sin vistelse i Tyskland, att man där skulle förnekat avtalsbrott i en liknande situation med användande av sedvanlig juridisk metod: ”En av deras bästa specialister har t.o m. tagit upp avtalsbrotten under storstrejken i Sverige i en tidskriftsuppsats och varnat för förhastade beskyllningar.” Undén hade skickat den tyska uppsatsen till Hellberg för att hjälpa denne med argumentationen. Den fråga han nu ställde sig var hur man skulle betrakta ”avtalsbrottet”, ”. . . omdet visas att rätten skulle i en precis liknande situation förnekat dess faktum, eller är det moraliska omdömet klart i o med att de ’avtalsbrytande’ medgiva rättskränkning?” Typograferna hade förpliktat sig att inte ta till stridsåtgärder under den tid kollektivavtalet gällde. Uttryckssätten i avtalet tydde dock på att vare sig de eller arbetsgivarna hade tänkt på annat än rätts - eller intressefrågor. Det var omöjligt att veta hur avtalet skulle ha utformats, om man förutsett en storstrejk. När strejken bröt ut, ansåg typograferna själva, att de bröt mot kollektivavtalet, men därvid tolkade de bestämmelsen omfredsplikt mer formalistiskt än vad en jurist skulle göra: ”De förutsätter utan vidare att varje strejk måste bryta avtal. Nu visar det sig möjligen genom juridisk analys att ’rätten’ skulle förfara billigare i ett dylikt fall än vad typogr. själva trott. Att allm. rättsgrundsatser t.ex. medföra att man måste betrakta storstrejken o sympatistrejker under densamma såsom icke inbegripna i fredsförpliktelsen, emedan de av ordalagen etc. att döma icke förutsetts vid avtalets ingående. Vidare att rätten skulle föreskriva samma avgörande, med förnekande av avtalsbrott, i andra fall där en oförutsedd omständighet inträffade. r. 25
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=