274 mokratiska pressen men fran de strejkandes sida utgav man under strejken en särskild tidning Svaret, som uppfattades som en tillfällig variant på det socialdemokratiska huvudorganet Social-Demokraten.''* Typografernas strejk riktade sig mot pressen, även mot i princip arbetarvänliga liberala tidningar som Dagens Nyheter och Stockholms-Tidningen. Därmed trampade man på journalisternas ömmaste tå. Tidningsledningarna ansträngde sig att med hjälp av improvisationer kunna utge sina tidningar även under strejkpenoden och lyckades också i stort sett härmed. Försöket att tvsta det fna ordet — så uppfattades det mom den borgerliga pressen — skärpte motsättningen till arbetarna och framför allt till inställningen till vad man uppfattade som typografernas avtalsbrott.'^ Den 21 november 1909 höll den liberale partiledaren Staaff ett principiellt viktigt tal i Eskilstuna. I detta kritiserade han främst arbetstagarsidans ansvar för storstrejken. Särskilt skarp var Staaff beträffande typografstrejken: ”Att man under storstrejken icke ryggade tillbaka för tilltaget att söka paralysera pressen, uppenbarade en bland de mest djupgående skil)aktigheterna i liberal och i socialdemokratisk åskådning. För socialdemokratisk åskådning var det tydligen något naturligt och nära till hands liggande att begagna samma maktmedel som den despotism, vilken eljest betraktas somen skam för civilisationen. Det stred icke mot någon princip i den socialdemokratiska läran att undertrycka pressens frihet. För liberal upppfattning synes detta hårresande. Det är ungefär lika orimligt som det skulle vara, om man t.ex. genom något maktmedel hindrade en folkrepresentation att sammanträda. Staaff vände sig emellertid också mot typografernas avtalsbrott. Även arbetsgivarna hade gjort sig skyldiga till avtalsbrott men skillnaden var att dessa inte uppställts som lovvärda. Den socialdemokratiska ledningen hade däremot tagit typografernas handlande i försvar. Staaff betecknade detta ståndpunktstagande som ett uttryck för ”anarkiserande tendenser hos den nuvarande socialdemokratien”. Han lade uppenbarligen en speciell innebörd i begreppet anarki enligt den analys som Sven Ulric Palme gjort: ”Anarkiserande är för honomvarje rörelse eller åtgärd somsyftar att förändra den bestående rättsordningen eller sociala ordningen på ett annat sätt än i enlighet med i lag stadgad procedur. Staten och dess ordning står så till vida i centrum för hans samhällssyn. Denna juridiska tankegång, vad hans motståndare till vänster stundom kallade Staaffs ’juristeri’, är också karakteristisk för hela hans åskådning. Den hade djupa rätter i det svenska ämbetsmannasamhället. Staaff framstår sålunda som företrädare för en utpräglat rättspositivistisk ståndpunkt, säkerligen ett synsätt som han förvärvat under sina juridiska studier i Uppsala under 1880-talet, där han bl.a. hade Ivar Afzelius, Johan Hagströmer och Ernst Trygger som lärare.'^ Den Lindmanska regeringen lade i riksdagen 1910 fram förslag om lag om kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetare och lag om särskild domstol i « 16 » 17
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=