267 briken till hans avhandling, som han benämner en civilrättshg studie. Det är inte en undersökning av förhållandena inom svensk rätt, det är inte heller en jämförelse mellan tyska och svenska rättsregler det rör sig om, utan det är en undersökning, vars resultat gör anspråk på att vara generellt giltiga - både för svenskt vidkommande och tyskt. Med det perspektivet blir anknytningen till stadgandet i BGB fullkomligt naturligt. Den svenska rätten framstår däremot för Lundstedt som något outvecklat och ganska ointressant. Åtskilliga av de tyska rättsvetenskapsmän, vilkas teorier Lundstedt diskuterar använder sig av romersk-rättsliga processuella termer, ex. actio utilis, actio mandata.Denna terminologi begagnar Lundstedt sig själv av utan att göra någon reservation rörande dess tillämplighet inommodern rätt i stället för inomden romerska formularprocessen. Samma förhållande kommer också till uttryck, när Lundstedt uttalar, att en följd av ett resonemang hos Windscheid är att tredjeman skall kunna hävda sin fordringsrätt gentemot gäldenären genom en actio negotiorum gestorum directa.^^ Resonemanget förs där i anslutning till ett romerskrättsligt källställe. Men det berör ändå gällande tyskromersk rätt från tiden fram till 1900 (BGB:s ikraftträdande). Och termen actio använder Lundstedt för att markera att det finns rättsanspråk, som kan tas upp vid en civilprocess. Med den uppläggning som Lundstedt givit åt sin avhandling har det framstått som mest meningsfullt att som här gjorts relativt utförligt följa och kommentera hans framställning. Genom ett sådant delvis ganska detaljerat referat kompletterat med de kvantitativa beräkningar som här redovisats når man följande resultat. Lundstedt har i sin framställning varit i hög grad bunden till det tyska juridiska materialet, som han framför allt har arbetat med. Andra juristers arbeten och andra lagar än tyska har blott sporadiskt kommit med i hans avhandling. Hela hans diskussion av juridiska problem rörande tredjemansavtalet följer ramen för den aktuella tyska juridiska litteraturen. Det är visserligen bara sällan, somLundstedt anser sig kunna reservationslöst ansluta sig till någon uppfattning hos de tyska jurister, vars tankegångar han behandlar. Lundstedts framställning präglas i stället av en starkt kritisk inställning till de olika vetenskapsmän han arbetar med, blott med några få undantag. Och i den mån han accepterar ett resonemang, är det ofta bara delar av ett resonemang, mer sällan en total lösning av ett civilrättsligt problem han vill göra till sin. I och för sig kan en sådan hållning vara naturlig inom ramen för en doktorsavhandling, när det gäller för författaren att visa prov på självständig förmåga. Men samtidigt kan detta också vara ett uttryck för en grundläggande attityd hos Lundstedt. Strävan efter kritisk självständighet blev i alla fall påtaglig hos denne under kommande år som rättsvetenskapsmän. Man har således anledning att svara ja på de inledningsvis ställda frågorna. Björlings iakttagelser och synpunkter i betygsutlåtandet har förvisso fog för sig. Lundstedt ger prov på en stark influens från tysk juridisk doktrin och för
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=