266 genom ett anbud: ”Enligt vår konstruktion måste därför tredjeman efter ratihabitionen betraktas, som om han i och med själva livförsäkringsavtalets ingående förvärvat fordringen mot promittenten. Dör han före försäkringstagaren, så ärves fordringsrätten av hans efterkommande. Några besvärliga konsekvenser härav kunna ej yppa sig, alldenstund försäkringstagaren i regel måste anses hava överlåtit åt tredje man en blott revokabel fordran.” Föreställningen om en revokabel fordnngsrätt finner Lundstedt stöd för hos den tyske juristen Martinius, till vilkens åsikt han hänvisar med ett utförligt citat i en not.^^ Lundstedt går sedan över till att behandla en frågeställning, som han hävdar egentligen ej är nödvändig att ta upp inom avhandlingens ram. Eftersom den ändå är en av de viktigaste vad avser tredjemansavtalet, blir den dock om än kortfattat redovisad. Genomvilket moment medför ett avtal omprestation till tredjeman, att T får rätt att fordra att det verkligen presteras? Lundstedt besvarar denna fråga på följande sätt: ”Då enligt vår konstruktion tredje mans rätt tänkes uppkomma genom ett särskdt avtal om överlåtelse till honom av den för borgenären uppkomna rätten mot gäldenären, så måste därför regeln bh, att tredjeman erhåller en fordringsrätt mot gäldenären på prestationens fullgörande, när detta kan sägas vara tyst överenskommet mellan kontrahenterna. Lundstedt går därefter över tdl att knyta an till ett tyskt lagstadgande, § 412 i det första utkastet till BGB. Enligt detta uppkommer en fordringsrätt för tredjeman ”. . . sofern aus dem Inhalte des Vertrages sich ergiebt dass diese Berechtigung des Dritten gewollt ist.” Frågan om en fordringsrätt för tredjeman hade dessförinnan varit livligt omtvistad mellan de två tyska juristerna Bähr och Regelsberger. Enligt Regelsberger förhåller det sig så att avtalsparternas (B+G) avsikt måste vara en förutsättning för ett rättsförvärv för tredjeman, ”. . . dem Dritten aus ihrem Geschäft und durch ihr Geschäft eine Forderung auf Erfullung gegen den Versprechenden zuzuwenden.” Enligt Bähr är det däremot en omöjlighet att söka utröna en sådan avsikt hos avtalsparterna. Lundstedts uppfattning var i princip densamma som Regelsbergers, den gick även väl att förena med ovan nämnda § 422 i första BGB-utkastet: ”Alla dessa tre formuleringar gå i själva verket ut på alldeles detsamma, vilket nu fastslagits såsom lag i Tyskland genom 328 § BGB.” Denna ger obestridligen tredjeman en fordringsrätt och det är därför följdriktigt, när Lundstedt avslutande konstaterar: ”Vi tveka därför ej att även för vår del antaga den nämnda i 328 § stadgade regeln.” Ur flera synpunkter är Lundstedts uttalande anmärkningsvärt. Vad menar han egentligen, när han säger sig för sin del vilja antaga den regel somuttryckes i BGB § 328? Sannolikt menar han endast, att den hänvisade regeln går väl att förena med den ståndpunkt, som hans konstruktion leder fram till. Men det måste ändå betyda, att han därvid söker och finner stöd för sin ståndpunkt i en tysk lagregel. Kanske bör man se förklaringen indirekt uttryckt i underruw 64
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=