265 delar och ej någon förpliktelse för huvudmannen — i detta fall således tredjeman. Också för denna tolkning finner Lundstedt stöd hos ytterligare en tysk jurist, Krainz. I en not citerar han från denne: ”Die Annahme eines Vortheils lässt sich unbedenkhch auch aus Umständen entnehmen, die sich sonst als stillschweigende Willenserklärung nicht darstellen wiirden . . . Jedermann lässt sich eben gern Rechte ertheilen.” Överensstämmelsen mellan Krainz och Lundstedt är otvetydig på denna punkt. En annan fråga som Lundstedt behandlar i detta sammanhang är omden som utför en rättshandling för en annan utan uppdrag (gestorn) är förpliktad gentemot huvudmannen (dominus) att ej kränka den situation, som skapats av den senare för den förstnämnde. Det gäller ju för gestorn att verkaför dominus och inte 7not honom och hans intressen. Och här anknyter han till en regel i Digesta, som Zimmerman betonat vikten av, ”. . . naturalis . . . simul et civilis ratio suasit alienam condicionem meliorem quidem etiam ignorantis et inviti nos facere posse, deterioremnon posse.” Omman följer den rättsprincip som finns uttryckt i denna sats, innebär det att en gestor ej har tillåtelse att ändra den rådande rättsliga situationen. Ett speciellt fall är dock det att en gestor — med en ställning somär liktydig med en fullmäktig ”... i kraft av sin gestio bör vara befullmäktigad gent emot medkontrahenten att äter upphäva den för principalen uppkomna situationen.” Även omdetta resonemang, somframförts av Ludwig Mitteis, i och för sig är fullt berättigat, sä går det inte att tillämpa pä tredjemansavtalet, menar Lundstedt. Intressant är Lundstedts arbetsmetod, när han driver ett resonemang om ratihabitionens ärftlighet: ”1 allmänhet torde därför den härskande läran kunna betraktas som tillfredsställande, dä den låter T i och med B:s död bliva fordDetta ut- » 60 ringsberättigad, oberoende av sin vetskap omdet ingångna avtalet, talande om ”den härskande läran” styrker sä Lundstedt genom en nothänvisning till BGB § 331.^' Den enighet inte genom hänvisning till en rad tyska författares arbeten. Sä gör eljest Lundstedt ofta i avhandlingen. I stället hänvisar han här till ett tyskt lagstadgande säsom ett uttryck för den dominerande uppfattningen pä denna punkt. Detta är ett intressant exempel pä betydelsen av BGB:s stadganden för Lundstedt och för det sätt varpå han använder sig av tyska lagregler — f.ö. till skillnad mot svenska lagregler, till vilka hänvisningar nästan helt saknas i avhandlingen. Till stöd för sin uppfattning om att ratihabitionen skall anses som ärftlig hänvisar Lundstedt till Brinz, Regelsberger och Zimmerman.^' Lundstedt behandlar också tredjemans ratihabitionsrätt i samband med utformningen av livförsäkringsavtalet. Om en person förvärvar en rättighet genomatt ingä ett avtal, måste rättsförändringen komma till stånd genomsjälva avtalet. Man kan omö)hgt tänka sig att det sker först inom viss tid - kortare eller längre - efter det att avtalet slutits. Det skulle helt sakna mening att ena avtalsparten skulle fä rätt att först senare erhålla den rätt som framkommit råder pä denna punkt styrkes sålunda som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=