264 Han drar härvid också in en diskussion av romersk rätt via källställen i Corpus Juris Civilis. En viktig grundsats återfinns i Digesta 3.5.5.4: ”Si quis pecuniam vel aliam quandam rem ad me perferendam acciperit, quia meum negotium gessit, negotiorumgestorummihi actio adversus eumcompetit.” I fri översättning skulle Innebörden bli följande: Omnågon har mottagit pengar eller någon annan egendom för att föra den till mig, har jag rätt att väcka åtal mot honom på grundval av det uppdrag han utfört för min räkning. Detta källställe hade blivit flitigt använt inom den tyska rättsvetenskapen. Lundstedt hänvisar till Gareis’, Kohlers, Ungers, Windscheids och mest utförligt till Hellwigs tolkning av det. Lundstedt anser dock att den romerskrättsliga konstruktionen avviker från den han själv för fram som den riktiga. Lundstedt anser sig ändå ha fått visst stöd för sin ståndpunkt hos Kohler. För Lundstedt är ju det väsentliga ”. . . att den förmedlande länken för uppkomsten av tredjemans rätt är att söka i gäldenärens person.” Han finner också, att Kohler i allmänna ordalag uttalat sig i samma riktning: ”Även om Kohler företrädesvis har i sikte en tillämpning av grundsatsen i 1. 5 etc., så bör uttalandet i sin allmänna avfattning också anses häntyda på den av oss föreslagna konstruktionen. I samband med sin behandling av tredjemansavtalet kommer Lundstedt också in på frågan omdistinktionen mellan fullmakt och ratihabition: ”Vi hava att draga konsekvenserna dels av att tredjemans rätt alltid måste betraktas såsom en av borgenären överlåten fordran dels ock av den åsikten, att tredje man i rättsförvärvet ställföreträdes av gäldenären såsomhans negotiorumgestor. Av detta senare följer nu närmast, att tredje mans rätt ej kan anses uppstå i och med avtalets ingående. Den kan anses uppkomma, först sedan han ratihaberat gestorns (gäldenärens) för hans räkning avgivna accept av överlåtelseanbudet. För Lundstedt är det här viktigt att noga skilja på fullmakt och ratihabition. Även om man hävdar, att ratihabitionen skall anses ersätta fullmakten, behöver detta inte alls leda till att den är beroende av fullmakten: ”Den påfallande olikheten mellan de båda rättshandlingarna, fullmakten såsom ett föregående bemyndigande och ratihabitionen såsom ett efterföljande godkännande av ett ställföreträdarskap som föreliggande spörsmålet.” Och härvid hänvisar Lundstedt till den tyske professorn Ernst Zimmermans arbete Die Lehre von der stellvertretenden Negotiorum Gestio. För att stödja sin uppfattning presenterar han ett citat på nära en sida från Zimmermans framställning. Även en annan känd tysk rättsvetenskapsman, den romanistiske professorn i Leipzig Ludvig Mitteis, mobiliseras upp till stöd för Lundstedts ståndpunkt. En ratihabition måste vara en överlagd och genomtänkt rättshandling anser Lundstedt, också här i anknytning till Zimmermans uppfattning. Den behöver dock ej ske uttryckligt, den kan även vara tyst och behöver blott medföra för- « 53 » 54 redan fungerat, synes oss just vara avgörande för det « 55
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=