263 borgenären själv gör prestationen omöjlig - så skola rättsreglerna för prestations omöjlighet träda i tillämpning. Man kan här lägga märke till Lundstedts komplicerade satsbyggnad, som ger ett klart belägg för vad Björling hade karakteriserat som en tysk influens rörande avhandlingens form."*** För att stödja sitt resonemang på den punkt, som avses med det här anförda långa citatet, hänvisar Lundstedt till ett arbete av den tyske juristen Wilhelm Kisch. Lundstedts argumentering verkar vara väl förankrad i Kischs framställning, vilket han ingalunda döljer. Tvärtom hänvisar han i tre noter på lika många sidor till Kischs framställning utan polemik och dokumenterar även dennes ståndpunkt genom att anföra relativt långa citat på tyska. I det fjärde avsnittet i avhandlingen börjar Lundstedt med att redogöra för innebörden i BGB § 328, vilket skulle utgöra det viktigaste lagstadgandet för bestämmelserna om tredjemansavtalet enligt då gällande tysk rätt: ”Enligt vår uppfattning kan betydelsen av detta stadgande ej vara annat än, att den positiva rätten givit sm sanktion åt den såväl inom teorien som inompraktiken sig allt mer och mer energiskt utbredande åsikten, att genom två personers avtal om prestation till en tredje person en särskild fordringsrätt för denne mot promittenten ipso jure kunde uppstå.” Denna uppfattning, som ju Lundstedt benämner kreationsteorm, har ej kunnat bli föremål för någon juridisk konstruktion. Försök i den vägen hade visserligen förekommit men de hade misslyckats. I svensk rätt saknades ett stadgande motsvarande det som uttrycktes i BGB § 328. Men också om man kunnat anta en rättssats av motsvarande typ vara gällande inom svensk rätt till följd av sedvana eller rättspraxis, så vore det mindre lämpligt att hävda den åsikten ”. . . att den svenska rätten liksom den tyska erkänner det kreerande tredjemansavtalet. Den sociala verkligheten kan visserligen ställa krav på rättslivet, säger Lundstedt, men det kan inte bli fråga omatt införa nya rättsliga principer, om det finns möjligheter att tillgodose kraven från det praktiska livet genomatt använda redan befintliga rättsregler: ”Detta är den bakomliggande tanken för utarbetandet av den föreliggande delen av avhandlingen, vilken alltså kommer att gå ut på grundandet av en konstruktion, som, utan att stödja sig på någon icke erkänd rättsregel, gör det möjligt för tredjeman att ur ett avtal om prestation till honom erhålla en självständig fordringsrätt mot gäldenären.”Detta ansåg sig Lundstedt kunna göra ”... därigenom att borgenären till denne överlåter den först omedelbart för borgenären själv uppkomna fordringsrätten, varvid tredjemans accepterande rättshandling utföres av gäldenären såsom hans ställföreträdare utan fullmakt (negotiorum gestor). Det nya med den beskrivna uppfattningen ansåg Lundstedt själv sålunda vara att gäldenären fungerar som ställföreträdare för tredjeman. Detta kunde visserligen förefalla paradoxalt, men vid grundligare eftertanke kunde det anses vara fullt riktigt. Lundstedt övergår nu till att söka bevisa sin tes’ riktighet. » 47 w 51 « 52
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=