261 anknytas till Jherings berömda definition av rättigheter som rättsligt skyddade intressen.^'’ Varken hos Oertmann eller Lundstedt finns det någon hänvisning till Jhering men tankegångens proveniens är ändå obestridlig. Intressetanken återkommer på flera ställen i Lundstedts framställning. På sidan 136 dyker exempelvis den tyske juristen Thurs Haftungsinteresse upp som ett givet och användbart begrepp utan att förklaras eller motiveras och utan någon nothänvisning. En närmare granskning ger dock vid handen, att begreppet använts tidigare i avhandlingen, då Lundstedt refererat en uppsats av Thur och därvid bl.a. talat om borgenärens ”Haftungsinteresse”.^^ Uppenbarligen syftar Lundstedt senare på denna framställning, begreppet förutsättes nu vara välkänt för läsaren av hans avhandling. Begreppet har tydligen också utan reservationer övertagits av Lundstedt, för han använder det flera gånger och anspelar också på det i fortsättningen. Lundstedt påpekar, att den tyske juristen Zimmerman visat prov på en större förståelse för vikten av borgenärens avtalsintresse vid den behandlade typen av avtal än de andra tyska juristerna gjort, vilkas resonemang refererats i detta avsnitt (Hellwig och Regelsberger). Men Zimmerman har trots detta inte dragit de rätta slutsatserna av sina lovvärda intentioner utan faller ändå ”. . . in i den ” Även Windscheid visar prov på en grundläg- gällande doktrinens tankesätt, gande insikt omfrågans kärnpunkt, att borgenärens avtalsintresse utgör grundvalen för talan mot gäldenären. Och härvid anför Lundstedt ett citat från Windscheid för att stöd)a smtolkning av dennes uppfattning: ”Dadurch dass er im Interesse eines andern kontrahiert, macht er dessen Interesse zu dem ” Även om sålunda Windscheid haft en riktig utgångspunkt för sitt seinigen. resonemang, så har han i sin pandektlärobok framställt frågan på ett klart vilse ledande sätt, menar Lundstedt. För säkerhets skull dunkar sedan Lundstedt några av Thurs satser i huvudet på Windscheid.^* Detta förfaringssätt är karakteristiskt för Lundstedts arbetsmetod och för hans attityd till de av honomrefererade tyska juristerna. Ingen av dessa förefaller att i sin helhet vinna nåd inför den stränge svenske bedömarens ögon. Lundstedt diskuterar också uppfattningarna om verkningarna av att gäldenären kommer i dröjsmål (mora) vid prestation till tredjeman. Han tar därvid avstånd från ett resonemang hos Windscheid med stöd av kritik framförd av Josef Kohler. Men andra delar av Kohlers resonemang rörande det behandlade problemet bemöter Lundstedt i sin tur, nu med stöd av argumentationen hos ytterligare en tysk jurist, Hirsch."*® Lundstedt drar därpå följande slutsats: ”Vi tro icke, att någon fullt bindande rättsregel kan uppställas, enligt vilken mora creditoris alltid måste sägas inträda oberoende av borgenärens culpa. Bortsett från det stöd härför, som man kan finna i de nämnda billighetsskälen, anse vi, att den gängse teoretiska uppfattningen - till vilken vi just av dessa skäl ansluta oss - blott kan juridiskt försvaras genom antagandet av en tyst överenskommelse mellan kontrahenterna. » 41
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=