259 ning från tredjeman till gäldenären skulle kunna bedömas som en rättshandling, där den förstnämnde fungerar som borgenärens negotiorum gestor.^^ Denna fråga måste dock enligt Lundstedt besvaras nekande. Han skiljer här mellan ensidiga och tvåsidiga rättshandlingar. Vid tvåsidiga rättshandlingar förutsättes accept, men detta kan ej ske i detta fall. Vid ensidiga rättshandlingar åter är det självklart, att gäldenären ej skall behöva acceptera rättshandlingar, somär till skada för honom. Och då Lundstedt anser att detta alltid skulle vara fallet här, försvinner också denna kategori somett realistiskt alternativ. Då det därför varken kan röra sig omtvåsidiga eller ensidiga rättshandlingar, kan inte något krav till förmån för borgenärens intressen framföras av dennes negotiorum gestor. Och härvid drar Lundstedt m bestämmelsen i BGB § 180 som supplerande grund för sitt ställningstagande. Grundregeln är här att vid en ensidig rättshandling är ställföreträdande utan befogenhet att vara ställföreträdare inte tillåtet. Detta tyska lagstadgande användes sålunda som den naturligaste sak i världen som ett kompletterande skäl för den ståndpunkt Lundstedt intar i denna fråga. Ett speciellt problemi samband med tredjemansavtal skisserar Lundstedt på följande sätt. Antag att gäldenären dröjer med att fullfölja den avtalade prestationen till tredjeman. I så fall kan normalt borgenären välja mellan att kräva fullgörandet av kontraktet eller att häva det. Därvid blir frågan omborgenärens eventuella skadeståndsanspråk på gäldenären av intresse. Det är då ostridigt, att borgenären är skadeståndsberättigad vid ett sådant kontraktsbrott. Men om tredjeman är oberoende av borgenären, blir frågan svårare att lösa. Ar det möjligt att väcka skadeståndstalan mot gäldenären från borgenärens sida i detta fall? Omborgenären och tredjeman är helt skilda åt och med skilda intressen och gäldenären ej presterar till tredjeman, kan man då hävda, att borgenären lider någon förlust? (En liden förlust är nämligen normalt grunden för ett skadeståndsanspråk, säger Lundstedt.) Å andra sidan, omtredjeman står utanför ett avtalsförhållande mellan B och G, vilket i och för sig rör prestation till T, kan han då ha grund för en skadeståndstalan gentemot G? Gäldenären kan ju hävda, att han aldrig ingått avtal med Tomprestationen utan med B. Kort sagt, det finns en risk vid kontraktsbrott vid denna sorts tredjemansavtal, att gäldenären utan risk för påföljd kan underlåta att prestera, dvs att uppfylla sin del av avtalet. Detta finner Lundstedt ej vara ett acceptabelt förhållande. Lundstedt söker av nämnd anledning efter en lösning på det skisserade rättsliga problemet. Han söker denna inomramen för diskussionen inomden tyska juridiska doktrinen. Problemet hänger också samman med frågan om skadeståndsansvar i samband med att en person drabbas, vilken står utanför avtalsförhållandet. Det behöver därför inte endast gälla vid tredjemansavtal utan även vid andra typer av avtal. På grundval av ett uppmärksammat tyskt rättsfall hade en tysk domare i Liibeck, Zimmerman, skrivit en enligt Lundstedt princi-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=