258 pliktelse. Omden frågan råder det ej någon enighet inomden tyska doktrinen, konstaterar Lundstedt. Den tyske juristen Hellwig anser exempelvis, att det är felaktigt att underlåta att försöka tillfredsställande förklara, varför G . genom sin prestation till tredjeman blir befriad från sin förpliktelse mot borgenären.”’" Hellwigs egen uppfattning är i stället, att man bara kan förklara nämnda rättsverkan genom att T betraktas som B:s fullmäktige vid mottagandet av prestationen. Genom sin betalning till Thar därigenomGockså uppfyllt sin förpliktelse gentemot B, menar Hellwig. Detta är ett resonemang, som Lundstedt absolut inte kan godta. Detta måste vara en uppfattning, som ej överensstämmer med tredjemansavtalets verkliga natur och som i många fall visar sig fullständigt omöjligt att försvara juridiskt."^ Lundstedt anger sedan på de följande sidorna en rad exempel på rättsliga situationer, där ett resonemang av det slag Hellwig förespråkat, ej kan passa in på de verkliga förhållandena. Även i de fall där tredjeman verkligen fungerar somborgenärens ställföreträdare, spelar detta i praktiken ingen reell roll enligt Lundstedt. Han utgår då från ett annat exempel. Antag att en husägare, som bor långt från sin fastighet, låter tredjeman uppbära hyresbeloppet för sin räkning. Man kan då fråga sig om den nämnda rollfördelningen spelar någon roll för G (hyresgästen), när denne betalar sin hyra. Lundstedt besvarar denna fråga med ett bestämt nej: ”Vore nämligen detta av betydelse, hur skulle då saken ställa sig om borgenären utan gäldenärens vetskap med tredjeman avtalat, att denne skulle uppbära hyresbeloppen för sin egen räkning och låta dem gå i avräkning på sin fordran mot borgenären? Skulle gäldenären ej bliva fri från sin hyresskuld, enär tredjeman behöll pengarna för egen räkning? Svaret är ju tydligt nog. Gäldenären har aldrig åtagit sig att prestera till borgenären eller dennes ställföreträdare, utan han har åtagit sig att betala till tredje man som sådan. Gör han även detta, så blir han fri alldeles oberoende därav, om tredjeman skulle mottaga summorna för egen räkning och låta dem gå i sin kassa eller om han uppburit såsom borgenärens ställföreträdare. Denna sats kan principiellt uttalas för alla tredjemansavtal, vid vilka det är möjligt att tänka sig tredjeman mottaga prestationen för borgenärens räkning och den innebär, att för så vitt tredjeman faktiskt kommer att mottaga prestationen för borgenärens räkning, hans ställföreträdande ställning ej kan vara grundad på en fullmakt från borgenären, utan har sitt stöd i ett mellan denne och tredjeman bestående rättsförhållande.”^"* Vad somhär sist säges är enligt Lundstedt inte uttryck för någon ny tankegång utan är redan accepterat inom den tyska doktrinen. Härvidlag stödjer han sig på Otto Lenels uppsats om Stellvertretung und Vollmacht i Jherings Jahrbiicher Bd 36. Han använder sig också av Lenels resonemang för att kunna påvisa bristerna i Hellwigs framställning.^^ Lundstedt konstaterar, att även om tredjemansavtalet ej kan innebära, att tredjeman ej kan kräva en prestation, kvarstår ändock frågan ominte en anma-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=