257 stedt anser dock, att gränsen mellan acceptationsteorin och kreationsteorin är i hög grad flytande. Den viktigaste företrädaren för den sistnämnda är Unger och hans och i viss grad även Regelsbergers resonemang synes enligt Lundstedt ha spelat en stor roll för utformningen av berörda stadganden i BGB. Dessa hade nämligen vad beträffar utformningen av tredjemansavtalet fastställts i enlighet med kreationsteorin.''’ Lundstedt hävdar dock, att Ungers teoretiska resonemang är felaktigt: ”För vår del mena vi, att Unger ej kommit längre i sin bevisföring för kreationsteorin än Bähr beträffande sin härledningslära. Lundstedt uttalar sig klart gillande rörande vissa delar av Bährs resonemang: ”För oss utgör den nämnda teorien, utgången från en av den tyska rättsvetenskapens främsta män, ett gott stöd för vår egen uppfattning, att tredje mans rätt ej utan att ha sin grund i någon positiv rättssats kan anses uppkomma på kreaSamtidigt är han dock starkt kritisk mot andra centrala delar i » 15 Det är dock att märka, att ” 16 tionens vag. Bährs resonemang. Och han använder uppenbarligen Bährs auktoritet som ett stöd för sin egen kritiska bedömning av den kreationsteori, vilken de båda är kritiskt inställda emot. Lundstedt behandlar också Savignys åsikt om tredjemansavtalet men tar avstånd från dennes synpunkter i denna fråga.Även Gareis’ och Siegels teorier avfärdas av Lundstedt.'* Däremot finner han att ytterligare en tysk jurist. Behrend, kommit med vägande synpunkter rörande det teoretiska grundproblemet: ”Enligt vårt förmenande har Behrend — och det trots hans samtids entusiastiska svärmeri för en kreerande teori — funnit frågans kärnpunkt, när han angiver linjerna för konstruktionen, såsom enligt sakens natur uteslutande en sådan teori. « 19 Men olyckligtvis drar sedan Behrend inte själv de rätta slutsatserna av sitt eget grundresonemang enligt vad Lundstedt anser. Också Ehrenzweig hade lagt framen grundlig och intressant studie av tredjemansavtalet. Lundstedt finner här, att E:s resonemang till vissa delar är riktigt,^° men den helhetslösning denne har föreslagit måste ändå anses som förfelad. Icke desto mindre konstaterar han ”. . . att Ehrenzweig blott uttalat satser, vilkas giltighet är höjd utan allt tvivel. I det tredje huvudavsnittet av avhandlingen börjar Lundstedt med att fastställa skillnaden mellan den typ av tredjemansavtal, där T får en självständig fordringsrätt och den, där T blott är destinatär för G:s prestation utan att ha någon egen fordringsrätt. Han vill dock här också behandla det tredjemansavtal, där tredjeman enbart är att uppfatta somdestinatär för prestationen. Inledningsvis anför han ett exempel. En person (B) säljer en sak till en annan person (G), varvid B och G överenskommer, att Gskall betala för saken till tredjeman (T). Att märka är härvid att T ej i detta exempel har någon självständig rätt att fordra, att den mellan B och G överenskomna penningsumman skall utbetalas till honom. Omnu G inomöverenskommen tid skulle betala till T, borde detta rimligen innebära, att G genomsitt handlande löst sig från sin avtalsenliga för- » 21 17
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=