256 fjärde delen avser däremot de fall, där tredje man får en oberoende fordringsrätt gentemot promittenten. I anslutning till Lundstedts eget uttryckssätt användes fortsättningsvis följande termer och förkortningar i samband med redovisningen av olika rättsliga situationer i samband med tredjemansavtal, 1) B= borgenär eller löftesmottagare, 2) G=gäldenär eller löftesgivare och 3) T= tredjeman. Lundstedt börjar sin framställning med att behandla ett ganska enkelt exempel på två avtalskategorier, genom vilka han vill avgränsa de verkliga tredjemansavtalen från ett kontraherande genom ställföreträdare. Lundstedt refererar och kritiserar därvid Windscheids och Ungers uppfattning i frågan. Han anknyter därvid till en annan tysk jurist, Ernst Zimmermans uppfattning.*^ GenomZimmermans framställning ansågs momden tyska doktrinen den uppställda frågan ha fått en riktig lösning. Det hindrar visserligen inte att kritiska röster rests mot Zimmermans argumentation och Lundstedt refererar en rad andra tyska teoretikers synpunkter på denna punkt (Danz, Dniestrzanski, Ehrenberg, Ehrenzweig, Leonhard, Ogonowski, Schlossmann, Steinlechner och Thur). Lundstedts slutsats blir trots all den framförda kritiken: ”Och dock måste Zimmermans tanke vara riktig. Trots det ologiska i talet om de dubbla förmögenhetsförskjutningarna med ty åtföljande causor ha vi sett, huru man med hjälp av de av honom uppställda kriterierna i själva verket kunna komma fram till ett praktiskt gott resultat i det föreliggande spörsmålet . . . Med denna konstruktion blir det helt naturligt att upptaga Zimmermans lära om causorna mellan promittenten och promissaren samt mellan denna och tredjeman.” I och med ett accepterande av Zimmermans kriterier går det att skilja tredjemansavtalet från de juridiskt sett betydelselösa löftena avseende prestation till tredje man, konstaterar Lundstedt.” Hela det första avsnittet i Lundstedts avhandling gäller uteslutande den tyska juridiska diskussionen. Ingenting annat berörs här. I det andra huvudavsnittet av avhandlingen refererar och kritiserar Lundstedt de tyska jurister, vilka sedan mitten av 1800-talet diskuterat frågan om uppkomsten av en eventuell självständig fordringsrätt för tredje man vid tredjemansavtalet. Därvid bortser han från de tyska jurister, vilka behandlat frågan i anslutning till reglerna i BGB: ”Grundkonstruktionen är ju för dessa given i och med lagens positiva stadganden.” ’’ En uppfattning, som kommit till uttryck i den tyska diskussionen, är att tredjemans rätt härledes från tidigare rättsinnehavare i den rättskedja som ett tredjemansavtal tänkes innebära. Denna uppfattning benämner Lundstedt härledningsteorin. Företrädare för denna är Buchka, Bähr, Strippelman och Zaun.” Den andra huvudgruppen av teorier uppdelas i sin tur i två undergrupper, förespråkarna för acceptationsteorin (Beseler och Busch) och kreationsteorin (Gareis, Regelsberger och Unger). Acceptationsteorin innebär, att tredjeman självständigt erhåller en rättighet genom ett avtal mellan B och G. Lund-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=