253 lagverks förarbeten. En del av den begagnade tyska juridiska litteraturen utgöres av kommentarer till BGB, vilka han också använt sig av i tämligen stor utsträckning (28 hänvisningar till 7 arbeten). Han har också hänvisat 8 gånger till 2 olika samlingar av tyska rättsfall. Det förtjänar också att nämnas, att Lundstedt även arbetat med och analyserat ett antal lagställen i Digesta (18 hänvisningar). Inomtysk civilrättslig htteratur hade detta varit fullkomligt naturligt fram till antagandet av BGB. Digesta ingick som den centrala delen av Corpus Juris Civilis och utgjorde i bearbetad form den gemensamma rätten i det tysk-romerska riket sedan senmedeltiden (Gemeines Recht). Det var därför naturligt för tyska jurister att flitigt hänvisa till stadganden i Digesta. Däremot kan man onekligen känna en VISS förundran över att Lundstedt arbetade så pass flitigt med Digesta men inte alls med svenskt lagmaterial. Förklaringen ligger naturligtvis i att Digesta var och hade varit av central betydelse för förståelsen av från den romerska rätten hämtade allmänna civilrättsliga grundsatser. Den mhemska svenska rätten måste däremot ha framstått som fattig såsom civilrättslig fyndgruva för Lundstedt. I Inledningen till avhandlingen framhåller Lundstedt, att han avser att använda sig av uttrycket tred)emansavtal, en terminologi, som ditintills e) hade använts inom svensk (men väl inom norsk och dansk) juridisk litteratur.^ Han betonar, att han vid sin framställning uteslutit de s.k. liberatoriska avtalen, vid vilka en person erhåller betalning för en annans skuld, somdärigenomupphör att finnas till. De båda kategorierna av avtalstyper är så olikartade till sin juridiska uppbyggnad, att ”. . . det saknas all grund att i ett rättsligt system sammanföra de båda kategorierna. Lundstedt går därpå över till att redovisa uppläggningen av sin avhandling. Han nämner därvid bl.a. omett speciellt problematt han där ”. . . föreslagit en inom teorien hittills ej försökt konstruktion.” ^ Lundstedt visar här prov på en naturligt benägenhet att använda sig av det vanliga sättet att uttala sig omcivilrättsliga principfrågor. Han talar om juridisk ”konstruktion”, om möjligheterna att korrekt sammanföra olika rättsliga kategorier eller begrepp mom ramen för ”ett rättsligt system.” Allt detta är karakteristiska drag för en forskare som tillämpar tysk rättsdogmatisk metod. Lundstedts avhandling är indelad i fyra delar. I den första behandlar han frågan omden begreppsmässiga skillnaden ”. . . mellan ett avtal omprestation till tredje man, varigenom denne blir siälvständigt berättigad att fordra prestationen, och ett avtal, van promissaren uppträder som en annan persons (tredjemans) direkte ställföreträdare. Den andra delen utgöres av olika tyska författares teorier om grunderna för tredjemans fordringsrätt. De tredje och fjärde delarna utgör de egna rättsdogmatiska huvudavdelningarna i avhandlingen. I den tredje delen behandlar Lundstedt några viktiga frågor avseende avtal omprestation till tredje man, där denne inte får rätt att kräva fullgörande av en prestation av gäldenären. Den « 6 5» 6
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=