247 Almén knyter här dessa kritiska reflexioner till en konkret fråga, men motsättningen mellan tillämpningen av abstrakt juridisk metod och vad han uppfattar som rättslivets och samhällets praktiska krav kommer till uttryck även i ett annat mycket intressant sammanhang. För att illlustrera detta är det nödvändigt att citera ett längre stycke ur Alméns framställning, där han inledningsvis behandlar frågan omauktionens begrepp och dess plats inomrättssystemet: ”Då auktionen är ett medel, som kan användas och faktiskt användes för åstadkommande av helt olika avtal, och de spörsmål, vartill densamma i juridiskt avseende giver anledning, till stor del äro gemensamma för alla dessa fall, är det lätt förklarligt, att läran omauktion inomrättssystemet plägar behandlas inom privaträttens eller åtminstone obligationsrättens allmänna del i samband med frågorna om anbud och accept eller den s.k. avtalsläran. Därvid plägar man emellertid ofta inskränka sig till en undersökning av den sedan gammalt omtvistade frågan, när ett bindande avtal 1 dylika fall kommer till stånd, och därmed närmast sammanhängande spörsmål. De mera speciella frågorna omparternas inbördes rättigheter och skyldigheter, och i vad mån dessa röna tande därav, att avtalet kommit till stånd å auktion, beröras ofta först vid behandlingen av det speciella avtal, vars rättsverkningar därigenom modifieras. Då auktionen vid köpeavtalet har sin största användning och det egentligen endast är vid detta, som den omständigheten, att avtalet kommit till stånd å auktion, utövar något inflytande på kontrahenternas rättsliga ställning efter avtalets slutande, behandlas emellertid av vissa författare läran omauktion i sin helhet i anslutning till framställningen av köpeavtalet, något som visserligen kan ur praktisk synpunkt försvaras, men, rent systematiskt sett, måste erkännas vara mindre tillfredsställande. De gällande lärorna om uppbyggnaden av systematiken inom civilrätten säger således en sak, rättspolitiska önskemål omhanteringen av frågan omauktion en annan. Den rättsliga begreppsapparaten och systematiken kolliderar med den rättsliga verkligheten. Denna iakttagelse hos Almén vittnar samtidigt omhans skarpsinne, hans strävan efter självständighet och ändock obestridliga bundenhet vid den traditionella juridiska begreppsbildningen inomcivilrätten. Sammanfattningsvis kan man sålunda konstatera. Även omAlmén strävar efter att arbeta självständigt, faller han ofta tillbaka på resonemang och begrepp hämtade från den tyska juridiska diskussionen. Flera kända tyska jurister har i olika avseenden spelat en roll för hans bedömning av olika civilrättsliga problem, som han behandlat i avhandlingen om auktion. Detta gäller om Regelsberger, Reuling, Windscheid och sannt'ilikt även omJhering. Därtill kommer Ätt han på flera principiellt viktiga punkter utgår från den problemformulering, iomframkommit inomtysk juridisk diskussion. I avsaknad av svenska lagstadgancien och av svensk juridisk doktrin blir den tyska rättsvetenskapen normgivande för Alméns ståndpunkt. Det finns också exempel på att han använt sig av tyska lagstadganden som vägledande för tolkningen av svensk rätt. infly 43
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=