245 resonemang med tolkning av olika svenska lagstadganden. Men det intressanta är härvid hans sätt att argumentera, när han presenterar sin kritiska uppfattning. Det korrekta i att kräva skriftlig formför båda de viljeförklaringar, som ingå i ett fastighetsköp, kan Almén inte godkänna. Samtidigt med att Almén presenterar sin utgångspunkt för sin kritik och innan han för in svenska lagstadganden i diskussionen, hänvisar han till uppfattningen inomden moderna tyska rättsvetenskapen. Med gillande finner Almén, att framstående teoretiker som Brunner, Regelsberger (igen!) och Windscheid har givit uttryck för åsikten, att det är tillräckligt med en skriftlig handling, som är undertecknad av den som därmed påtar sig en förpliktelse. I detta fall skulle det tydligen röra sig omsäljaren enligt Alméns uppfattning. Han konstaterar också, att samma ståndpunkt återfinns inom engelsk rätt, i Allgemeines Landrecht, Schweiz’ Obligationenrecht men däremot inte i BGB (något som framkallat kritik i Tyskland). Ett avtal om köp av fast egendom förutsatte ju enligt gällande lag skriftlig form. Almén finner att även en föregående överenskommelse mellan två parter om att ingå ett avtal om köp av fast egendom måste omfattas av samma formkrav.'*° Man bör erinra sig de tidigare nämnda begreppen föravtal - huvudavtal. Omen part bryter avtalet, har man ofta en särskild metod för att försöka förebygga, att så sker, avtalsvite. Ett avtalsvite innebär, att parterna i förväg enats omatt antingen prestera någonting eller betala en penningsumma vid brott mcit avtalet. En dylik överenskommelse kan också utgöra ett föravtal till ett huvudavtal. Ett speciellt problemblir det enligt Almén, om en överenskommelse om avtalsvite ingås i anslutning till ett huvudavtal, men detta visar sig vara ogiltigt genom formfel och samtidigt den aktuella formen i och för sig inte är erforderlig för giltigheten av ett helt fristående avtal med samma innehåll som vitesutfästelsen. Denna fråga var mycket omdiskuterad inom utländsk juridisk doktrin. Den dominerande uppfattningen enligt Almén kommer till uttryck i BGB § 344, som har följande lydelse: ”Erklärt das Gesetz das Versprechen einer Leistung fiir unwirksam, so ist auch die fur den Fall der Nichterfiillung des Versprechens getroffene V’ereinbarung einer Strafe unwirksam, selbst wenn die Parteien die Unwirksamkeit des Versprechens gekannt haben.” Almén pekar också på stadgandet i BGB § 125, vilket utsäger, att en rättshandling, som saknar i lag föreskriven form, är ogiltig. Omman sammanställer bestämmelserna i §§ 125 och 344 BGB, framgår det, att omavtal omfastighetsförsäljning ej mgåtts i föreskriven form och parterna därtill knutit en överenskommelse omavtalsvite, så är bäda avtalen ogiltiga. Av den verkställda analysen av innebörden i de tyska lagstadgandena drar Almén en intressant slutsats: ”Enligt vår åsikt bör detsamma antagas gälla enligt svensk rätt, i händelse grunden till huvudavtalets ogiltighet ligger i en formbrist och den formföreskrift, mot vilken man brutit, avser att utgöra en garanti för allvaret med vilje-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=