244 förmår en annan budgivare (C) att bjuda högre än B. Men i sanningens minut visar det sig att C är insolvent! Då skulle B genom sin smarta manöver på ett lättvindigt sätt ha befriats från sin bundenhet och både auktionstillställaren och A förlora genom B:s handlande. Detta är inte rimligt, konstaterar Almén, och det måste anses strida mot det allmänna rättsmedvetandet.^'* Bland annat för att undgå de här redovisade svårigheterna har en annan tysk jurist, Dr. WilhelmReuling, kritiserat både Kindervaters och Jherings resonemang. I stället formulerar han ett tredje alternativt lösningsförslag. Den springande punkten för Reuling är, att det inte är överbudet i och för sig, som verkar befriande från bundenheten, utan det förhållandet att det godtas av auktionstillställaren. Denne markerar sitt godtagande genom att lägga märke till det och själv muntligen upprepa det. Därigenommarkerar han sin avsikt att lägga detta bud somgrundval för eventuellt avtal och han klipper därmed av verkan, bundenheten, av tidigare bud. Almén godtar utan reservationer Reulings lösningsförslag. Somsärskilt förtjänstfullt i Reulings resonemang framhåller Almén, att det är auktionstillställarens agerande, som är utslagsgivande. Därmed undviker man att råka i konflikt med den allmänna rättsgrundsatsen: ”... att ett rättsförhållande mellan två personer icke beror av en tredje persons agerande. (Res inter alios acta aliis non praejudicat)” Denna latinska grundsats anförs också av Reuling. Över huvud taget märker man vid en genomläsning av Reulings uppsats,att denna haft stor inverkan på tankegångarna hos Almén. Almén nämner också, att Hagströmer och Nya Lagberedningen i köplagsförslaget framfört resonemang, som innebär ett godtagande av tankegångar sådana som Reuling framfört. Det förtjänar också att nämnas, att Almén refererar den kritik som Thöl riktat mot Reulings resonemang, men denna avfärdas av honom som obefogad. Almén uppfattar ett avtal somtillkommet genomtvå rättshandlingar, A:s anbud och B:s accept. Denna uppfattning strider mot den traditionella dominerande uppfattningen hos den tyska rättsvetenskapen om avtalet som en rättshandling. Almén nämner dock att betydande tyska jurister såsom Kohler, Kriickmann och Köppen gett uttryck för uppfattningen att ett anbud skall betraktas som en rättshandling. Men detta är en minoritetsuppfattning. Alméns åsikt går tillbaka på Tryggers synsätt och likartade bedömningar har i Norden gjorts av Aagesen, Goos, Lassen och Nordling.^^ Alméns uppfattning av avtalet somtvå rättshandlingar spelar en roll för förståelsen av hans behandling av frågan om fastighetsköpets karaktär av formbundet avtal. Enligt då gällande rätt JB 1:2 i 1734 års lag stadgades, att fastighetsköp skulle ”. . . skriftligen ske med tvegge manna vittne och de villkor däri sättas” som var knutna till avtalet. Almén godtar den rådande uppfattningen att fastighetsförsäljarens viljeförklaring— vilken är en rättshandling— kräver skrifthg form. Däremot förnekar han riktigheten av att fastighetsköparens viljeförklaring analogt måste vara skriftligt utformad. Almén för därpå ett långdraget
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=