243 mande. Vid en genomgång av argumenten som framförts i den tyska diskussionen, skall framkomma den lösning på problemet, . . som enligt vår åsikt överensstämmer med sakens natur och svensk rättsåskådning. som enligt Almén gör den tyska rättsvetenskapliga diskussionen så intressant för svenskt vidkommande, är att inte heller den här berörda frågan har kunnat avgöras under hänvisning till några romersk-rättsliga källställen. I stället har man tvingats föra en principiell argumentation och därvid måst . . hämta sina argument uteslutande från ändamålet med auktioner och den i livet härskande uppfattningen av förhållanden därvid.”^’ Här dyker på nytt tanken om rättsreglernas ändamål upp, det syfte som Jhering tidigare hade tryckt så hårt på.^^ Almén nämner inte Jhering här men parallellen i tankegångarna är ändå slående. De två huvudståndpunkterna i diskussionen om anbudsgivarens bundenhet har formulerats av Kindervater och Jhering. Den förre hävdar, att ett senare överbud friar en tidigare bjudande från sin bundenhet av sitt (sämre) bud. Den senare anser däremot, att bundenheten för en bjudande icke upphör med att en eller flera andra spekulanter framför bättre bud på samma sak. På detta svarar Kindervater genom att påpeka, att man vid auktion måste göra ett undantag från den av Jhering betonade allmänna grundsatsen omatt en persons bundenhet icke kan påverkas av att andra personer lämnar bud på samma sak; och detta måste ske ”... på grund av kontrahenternas avsikt, att den som gjort ett bud, endast skall vara bunden, så länge han är högstbjudande. Bland de tyska pandektvetenskapsmännen hade den dominerande uppfattningen givit Kindervater rätt i denna fråga. Dock hade man gjort det tillägget, att överbud medför befrielse för tidigare budgivare, för så vitt ej förbehåll vidtagits om rätt för auktionstillställaren att välja mellan flera spekulanters bud. Denna ståndpunkt återfanns också inom dåtida tysk lagstiftning.^^ Almén vill dock inte godtaga vare sig Jherings eller Kindervaters förslag till lösning av den aktuella frågan. Jhering hade nämligen påpekat, att ett accepterande av den av Kindervater framförda grundsatsen kunde få besvärande följder. Om man vid en auktion efter en serie bud och överbud nått fram till ett bud som är acceptabelt för auktionstillställaren både avseende den bjudandes person (A) och den bjudna summans storlek, så är det fullt möjligt för en annan person (B) att göra ett överbud. Omdå B befinnes vara insolvent och hans bud därmed för auktionstillställaren blir värdelöst, berövas ju därmed i enlighet med Kindervaters resonemang denne möjligheten att ingå avtal med den visserligen lägre bjudande men fullt solvente A. Man kan också tänka sig en variant på problemet. B är visserligen i och för sig solvent, men har i budgivningens upphetsning lockats att bjuda högre än vad han från början tänkt sig och han vill därför gärna komma ifrån ansvaret för sitt bud. Med Kindervaters resonemang om att ett högre bud avlägsnar bundenheten för den lägre, tidigare budgivaren, räcker det då, att B viskande « 30 Vad » 31
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=