242 Citatet är på nytt hämtat från Windscheid.^* Det här anförda resonemanget hade dock kritiserats och även av en tysk rättsvetenskapsman, Siegel, betecknats som en fiktion, som man använt sig av för att söka hålla fast vid den grundläggande uppfattningen, att förpliktelsernavid ett avtal är en följd av inte en ensidig viljeförklaring utan av två ömsesidiga viljeförklaringar. Almén konstaterar, att också inom engelsk och fransk rättsvetenskap håller man i princip fast vid den etablerade sanningen, att ett anbud omöjligen kan vara bindande: ”Men i själva Tyskland har tvivlets ande icke skonat det förmenta axiomet, och, omockså de försök, som gjorts att bestrida dess riktighet ens enligt den rena romerska rättens principer, icke kunna sägas hava krönts med framgång, har dock den motsatta principen vunnit insteg i de mest betydande lagstiftningsarbeten, som på i övrigt huvudsakligen romersk-rättslig grund sett dagen. Intressant är här Alméns sätt att betona orden. Den franska och engelska rättsvetenskapen håller slentrianmässigt fast vid ett föråldrat synsätt. Men inom den tyska rättsvetenskapen, där den gamla uppfattningen en gång utbildats, där har man börjat tänka okonventionellt. Uttrycket ”i själva Tyskland” ger i en blixtbelysning en inblick i Alméns allmänt höga uppskattning av den tyska rättsvetenskapens bredd och kvalitet. Intressant är här också, att även omflertalet inomden tyska doktrinen håller fast vid den gamla uppfattningen omanbudsgivarens obundenhet, så är det den motsatta uppfattningen somgodtagits - säkert av rättspolitiska skäl - i de viktigaste lagstiftningar, som tillkommit inom den tysk-romerska rättens område, ALR, ABGB, ADHGB, den schweiziska Obligationenrecht och BGB. Och samma princip har på ett teoretiskt plan framförts av den danska rättsvetenskapen (Aagesen-Goos-Lassen). Inomsvensk juridisk doktrin höll fortfarande Schrevelius fast vid det gamla synsättet, medan däremot senare Nordling ”. . . kommit till resultat, väsentligen överensstämmande med de I våra grannländer och numera även i Tyskland gällande grundsatserna.” Samma ståndpunkt hade även intagits I Nya Lagberedningens köplagsförslag från 1894.^’ Den här redovisade framställningen hos Almén visar tydligt hans bundenhet vid den tyska doktrinen. Man bör härvid lägga märke till, att även den mera okonventionella tolkningen, somsåledes ej omfattas av flertalet av tyska rättsvetenskapsmän, vilka sysslat med frågan, även framkommit inomen del av den tyska rättsvetenskapen. Även en strävan efter självständigt tänkande kan således vara liktydig med en tysk minoritetsuppfattning! En annan rättsteoretisk fråga somintresserar Almén är följande. Antag att en person (A) bjuder på en sak vid en auktion. Därpå lämnar en annan person (B) ett bättre bud. Hur länge är då A bunden av sitt bud? Vad avgör A:s egentliga bundenhet? Dessa frågor kan inte fastställas enligt svenska lagbestämmelser, då uttryckliga sådana saknas, konstaterar Almén. Följden är, att den inom tysk rättsvetenskapsman förda diskussionen är av stort intresse för svenskt vidkom- » 29
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=