239 den rättsliga verkligheten. Detta innebär då, att denna granskas och analyseras med hjälp av de två juridiska teorier, som framkommit inom ramen för den tyska pandektvetenskapliga diskussionen. Och det blir sålunda denna tyska rättsvetenskapliga diskussion som blir vägledande för Alméns framställning på hithörande område.'^ Resultatet av sin undersökning av de svenska förhållanden summerar Almén därpå på följande sätt. Utbjudandet vid en auktion innebär ibland en uppmaning till spekulanterna att lämna bud. Auktionstillställaren är då juridiskt ej bunden av sin uppmaning. Ibland kan utbjudandet emellertid i stället betraktas som ett för auktionstillställaren bindande anbud; den som härvid bestämmer sig för att godtaga anbudet, presterar därmed en accept och kan således därpå stödja en verklig rätt. Utbjudandets juridiska natur överensstämmer sålunda enligt svensk rätt i vissa fall med offertteorin, i andra fall med acceptteorin. som är tillämpbar kan ibland utläsas av bestämmelser i specialförfattningar beträffande skilda sorters auktioner anordnade för det allmännas räkning: ”1 övrigt beror det i främsta rummet av de vid utbjudandet använda ordalagen och övriga c')mständigheter i det konkreta fallet. Lämna dessa ingen ledning, torde utbjudandet böra bedömas från offertteorins ståndpunkt, vare sig utbjudandet skett genomenskild auktionsförrättare eller genomauktionsverk i stad, ehuru saken i senare fallet synes något tvivelaktig. Almén diskuterar också frågan om vad som skall innefattas i begreppet anbud. Han skiljer ju mellan verkliga anbud och uppfordran att avgiva anbud. Skillnaden mellan dessa två begrepp framgår av att med det första avses sådana anbud, där mottagarens accept leder till fullbordat avtal utan någon ytterligare åtgärd från anbudsgivarens sida. De verkliga anbuden kan i sin tur indelas i bindande och icke bindande anbud och då utgår man ifrån omde kan återkallas eller ej. Almén använder också uttrycket ”annahmefähige” som en synonym för uttrycket verkliga anbud. Dessa begrepp har tidigare använts av den tyske rättsvetenskapsmannen Ferdinand Regelsberger, till vilken Almén hänvisar på denna punkt.'** Som stöd för den gjorda distinktionen mellan anbud och uppfordran att avgiva anbud hänvisar Almén också till § 11 i Nya Lagberedningens köplagsförslag av år 1894: ”Har någon genomtillkännagivande i tidning medelst prislista eller på annat sätt, allmänneligen uppfordrat andra att med honom sluta köp, vare det ej såsom anbud ansett.” Han jämför också med § 337 i ADHGB: ”Das Anerbieten zumVerkauf, welches erkennbar fiir mehrere Personen, insbesondere durch Mitteilung von Preislisten, Lagerverzeichnisse, Proben oder Mustern geschieht, oder bei welchem die Waare, der Preis oder die Menge nicht bestimmbar ist, ist kein verbindlicher Antrag zum Kauf” och med § 145 i BGB: ”Wer einem anderen die Schliessung eines Vertrages anträgt, ist auch an den Antrag gebunden, es sei denn, dass er die Gebundenheit ausgeschlossen hat.” Samtliga dessa stadganden utgör därför ett stöd för Almén i dennes tolkVilken » 17
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=