227 Hammarskjöld behandlar också frågan omen fraktförare kan anses ha panträtt i det transporterade godset. Själv anser han, att sådan rätt föreligger och han stöder sin uppfattning genom en hänvisning till § 409 i den tyska handelslagboken och till Schotts här ovan nämnda arbete. Pä sidan 223 i sm avhandling behandlar Hammarskjöld frågan om fraktförarens anspråk pä mottagaren, eller omvänt den sistnämndes skyldighet att gottgöra den förstnämnde för utförd frakt. Ommottagaren lovar att betala för att erhälla godset levererat, är han naturligtvis bunden av sitt löfte. Men även om detta inte skulle fallet, kan mottagaren vara skyldig att betala ”... genom facta concludentia. I främmande handelslagar finnes det stadgat, vilka omständigheter hava en sädan verkan. Efter svensk rätt äter måste frågan till det mesta besvaras endast med ledning av allmänna grundsatser.”^^ När Hammarskjöld talar om utländska handelslagar, hänvisar han i en not till bestämmelser i de tyska, italienska, spanska och portugisiska lagarna pä detta område samt till Lyon Caens och Renaults arbete Précis de droit commerciel Bd 1 för fransk rätt. När Hammarskjöld i ett fall som detta förklarar, att ett problem inte kan lösas på grundval av svensk rätt utan endast med stöd av allmänna grundsatser, är det något oklart vad han menar. De efterföljande sidorna leder dock till den slutsatsen, att han synes ha avsett en kombination av allmänna civilrättsliga grundsatser och satser grundade pä bedömningar inom frakträtten, som tidigare redovisats i hans avhandling. Hammarskjöld uttrycker sig fortsättningsvis inte sä explicit som här sagts utan det här sagda utgör en slutsats som man när fram till vid en genomläsning av de följande sidorna, där författaren mer i detalj söker bena upp det problemområde han tidigare skisserat. Pä sidan 226 i sin avhandling behandlar Hammarskjöld mottagarens skyldighet att betala frakt m.m. i enlighet med den skriftliga handling (t.ex. konossement, fraktsedel eller dylikt) varigenom godset emottages. Detta förhållande reglerades i § 109 i 1864 års svenska sjölag.^'’ Det skulle emellertid vara felaktigt att dra den slutsatsen e contrario, att mottagaren skulle vara skyldig att betala enbart genom att ta emot fraktgodset. Lika felaktigt skulle det dock vara, att anse att vad som utsäges i paragrafen skulle sakna tillämpning, om det inte finns någon skriftlig handling som åtföljer godset och enligt vilken det skall mottagas. I stället hävdar Hammarskjöld: ”Det anförda lagrummet måste fastmer anses hava för ett specialfall, nämligen dä gods är mottaget enligt konossement, uttryckt en regel, som har vidsträcktare tillämpning.” För att stödja denna extensiva tolkning av stadgandet i sjölagens § 109 hänvisar Hammarskjöld till bestämmelserna om landfrakt i § 406 i ADHBG samt till Schotts och von Hahns kommenterande arbeten rörande denna paragraf.^^ Hammarskjöld för därefter en vidlyftig diskussion, där han drar in en rad olika paragrafer i den svenska sjölagen i framställningen. Han finner det dock vara omöjligt att med stöd av § 109 i sjölagen hävda den uppfattningen ”. . . att mottagaren alltid först genom mottagandet skulle bliva förpliktad att betala frakt. » 57
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=