226 ningarna beträffande bortfraktarens möjligheter att här fritt välja transportmedel.Då bortfraktaren är starkt bunden att använda ett bestämt fartyg för frakten, blir följden av detta . . att det avtalade fartygets beskaffenhet begränsar ansvarigheten, utomnaturligen då bortfraktaren gjort sig skyldig till en culpa in contrahendo, dels även, att bortfraktarens egenvilliga användande av ett annat fartyg ådrager honom ett strängare ansvar. Båda de här nämnda satserna måste anses gälla också inomsvensk rätt enligt Hammarskjölds bedömning. Den andra satsen gick att belägga genom bestämmelserna i § 85 sjölagen, hävdar han. Den förstnämnda finns däremot inte klart uttalad i sjölagen och när Hammarskjöld konstaterat detta, hänvisar han omedelbart dels till § 203 stycke 2 i ett danskt utkast till sjölag från 1882, dels till ADHGB § 607 stycke 2.^° Hammarskjöld vill dock inte nöja sig med att hänvisa till dessa två utländska rättskällor (varav ju f;ö. en enbart var ett lagförslag och inte en antagen lag). Han vill ytterligare förstärka sin bedömning och det gör han med stöd av en analogi med de bestämmelser rörande sjöförsäkring som finns i §§ 209 och 224 stycke 1 i sjölagen. Denna analogi måste dock ha varit resultatet av en ganska skruvad tolkning, särskilt som Hammarskjöld på annan plats generellt sett tidigare tagit avstånd från tanken på ett försäkringsartat förhållande mellan befraktaren och bortfraktaren.^’ Man får ett intryck av att Hammarskjöld för att få sitt resonemang att gå ihop på denna punkt, pressar materialet på ett orimligt sätt. För att den andra ovannämnda satsen skall anses vara gällande inomsvensk rätt, blir han tvungen att göra en tolkning med stöd av bestämmelserna i sjölagen omförsäkring, varvid resultatet blir att han kommer att motsäga sig själv. Och upphovet till denna motsägelsefulla tolkning av reglerna mom svensk rätt synes ha varit föreställningar hämtade från utländsk rätt, för vilka stöd kunde hämtas från dansk och tysk lag. På sidan 124 i sin avhandling för Hammarskjöld ett resonemang om avlämning av ett transportobjekt till behörig person. Det ankommer på fraktföraren att avlämna godset till adressaten. Denna handling är emellertid av betydelse inte bara för det rättsliga förhållandet mellan fraktföraren och adressaten utan också med hänsyn till den förstnämndes relation till avsändaren. Om fraktföraren skulle begå ett fel vid avlämnandet, kunde därför också avsändaren föra ansvarstalan mot honom. I och för sig kan en sådan rätt anses vara grundad på en allmän rättsgrundsats. Om fraktföraren inte fullgör sin del av avtalet, kan ansvar härför utkrävas också från avsändarens sida. Hammarskjöld styrker emellertid ej sin ståndpunkt genom hänvisning till en sådan rättsgrundsats, till svensk juridisk litteratur eller till svenska lagbestämmelser och rättspraxis utan genom hänvisning till ett arbete av den tyske rättsvetenskapsmannen Schott och till ADHGB, vars § 403 hade följande lydelse: ”Der Frachtfiihrer ist verpflichtet, am Ort der Ablieferung dem durch den Frachtbrief bezeichneten Empfänger das Frachtgut auszuhändigen. » 49 » 32
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=