225 han bestrider inte möjligheten att dra in bestämmelser från tysk lag vid tolkningen av svensk lag. Med andra ord accepterar han inte tolkningen på denna konkreta punkt men han gör det utan att ifrågasätta metoden att använda tyska lagbestämmelser som hjälpmedel vid tolkningen av svensk lag. När Hammarskjöld diskuterar frågan omfraktförares ansvar för underlåtenhet att riktigt utföra sitt åtagande, förutsätter han, att man skall tillämpa allmänna rättsgrundsatser. De inom juridiken allmänt accepterade reglerna för avtalsförhållanden i allmänhet förutsattes här vara gällande: ”Den, som genom underlåtenhet att utföra vad han åtagit sig ådrager sin medkontrahent förlust, skall här som eljes ersätta den.’"*' Men även om det här rör sig om allmänna rättsgrundsatser så finner Hammarskjöld ändå anledning att hänvisa till tre utländska rättskällor (ADHGB § 397," Gode de Gommerce och den italienska handelslagen). Hammarskjöld behandlar också frågan om begränsningar i fraktförarens vårdnadsplikt under frakten. Om denne transporterar särskilt dyrbart gods, måste han underrättas om dettas värde, ”. . . han är icke skyldig att vidtaga andra mått och steg, än som svara emot den beskaffenhet hos godset, som han har anledning att antaga.” " Omfraktföraren icke underrättats omgodsets faktiska värde och om han i detta fall har vidtagit de försiktighetsmått som svarar mot vad som är lämpligt med utgångspunkt från det av honomantagna värdet, i sådant fall skall hans ersättningsskyldighet helt bortfalla, menar Hammarskjöld. Detta resonemang stödjer han med en hänvisning till ADHBG § 395 stycke 2, som har följande lydelse: ”Fiir Kostbarkeiten, Gelder, und Werthpapiere häftet der Frachtfiihrer nur dann, wenn ihm die Beschaffenheit oder der Werth des Guts angegeben ist.” Vid bedömning av ett fraktat gods ersättningsvärde uppkommer frågan om det skall ersättas enligt avsändningsortens eller leveransortens marknadsvärde. Hammarskjöld avvisar den förra värderingsnormen, därför att en avsändare då kan få en större fördel genomatt erhålla ersättning, än vid försäljning vid destinationsorten. Utgångspunkten för bedömningen av ersättningsvärdet måste i stället vara värdet vid ankomstorten och vid den avtalade tidpunkten. Vid fastställande av detta värde skulle dessutom hänsyn tas till och avdrag göras med utgångspunkt från de kostnader eller tullar somskulle ha belastat godset vid en riktig transport. Detta resonemang stöder han genom en hänvisning till ADHGB§ 396.'**’ Till saken hör att Hammarskjöld nämner en rad andra ersättningsnormer somtillämpas i olika andra utländska lagar men själv ansluter han sig till den ståndpunkt som omfattas i den tyska lagen och som f.ö. också kan återfinnas inom italiensk rätt. En annan fråga i detta sammanhang är, när Hammarskjöld behandlar frågan om nödvändigheten av att använda sig av ett individuellt bestämt fartyg vid frakter till sjöss. Han gör därvid först på annan plats i sin avhandling en tolkning av bestämmelserna i §§ 85, 113 och 114 sjölagen omde gällande begräns47 LS
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=