224 ungefär på följande sätt i noterna ”Så enligt fransk rätt” (Code de Commerce art. så eller så), enligt portugisisk rätt, spansk rätt, italiensk rätt, anglosachsisk rätt osv. Även tysk rätt och hänvisningar till ADHGB tas ofta med i sådana grupphänvisningar. Det är därför inte alltid vid hänvisning till denna tyska rättskälla, som Hammarskjöld särskilt behandlar eller framhåller just denna. Därför blir en rent kvantitativ värdering av det stora antalet hänvisningar till ADHGB inte i och för sig någon pålitlig värdemätare för denna rättskällas faktiska betydelse för Hammarskjölds framställning. Här måste också till en undersökning av i vad mån Hammarskjöld för olika rättsliga resonemang uteslutande med stöd av den tyska lagstiftningen. Det är därför lämpligt att nu övergå till en genomgång av olika exempel på hur Hammarskjöld använder sig av ADHGBvid sin framställning på ett kvalitativt och inte blott kvantitativt plan. Hammarskjöld behandlar bl.a. frågan om det förekommer ett transporttvång för en fraktförare. Enligt det då gällande svenska järnvägsreglementets § 7 skulle ett sådant transporttvång förekomma blott ”... i den mån förhandenvarande transportmedel medgiva. Hammarskjöld finner, att man borde tolka ordet ”förhandenvarande” som om man avsett att säga ”för den vanliga rörelsen tillräckliga.” Härvid hänvisar han somstöd för sin tolkning till en passus i ADHGB§ 422, där uttrycket ”die regelmässigen Transportmittel” användes.Hammarskjöld utnyttjar således den tyska lagens formuleringar som hjälpmedel vid tolkningen av innebörden i den svenska lagtexten. I ett annat sammanhang behandlar Hammarskjöld frågan om ett fraktavtal förutsätter skriftlig form för att vara giltigt. Härvid utgår han från en bestämmelse i 1864 års svenska sjölag (§ 73), somstadgar, att ”avtal omfrakt må slutas på sätt kontrahenterna tjänligast finna och skall skriftligen avfattas om endera det yrkar.” Hammarskjöld finner så småningom i sin tolkning, att även om man inom den svenska sjölagen ej velat påtvinga avtalsparterna en skriftlig formutan gett dem möjlighet att fritt överenskomma om sättet för avtalets ingående ”. . . så är dock i brist av annat förord den skriftliga formen obligatorisk. Innan Hammarskjöld nått fram till sin egen slutsats, redovisar han först andra, av tidigare forskare begagnade tolkningsmöjligheter. Bl.a. hade tidigare Hambro i sitt arbete Den privata sjörätten (s. 126) hävdat, att det här åsyftade avtalet var att anse sombindande utan iakttagande av skriftlig form. Den tyske juristen Wilhelm Lewis hade också framhållit, att enligt dåtida tysk rätt krävdes det varken skriftlighet eller någon annan formvid ingåendet av ett sjöfraktavtal. Dock hade Lewis som ett undantag nämnt bestämmelserna i ADHGB § 558,'^' enligt vilka vid befraktning av helt eller del av fartyg endera av avtalsparterna kan begära upprättande av en skriftlig urkund, ett s.k. certeparti.'*’ Hammarskjöld avvisar visserligen den anförda tolkningen av innebörden i ADHGB § 558 som tillämplig vad avser skriftlighet eller ej vid fraktavtal, men » 38 » 40
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=