T synnerligen säker.” Serlachius uttrycker också som sin förmodan, att Hammarskjöld på denna punkt hade påverkats av den tyska handelslagens (ADHGB) bestämmelser.''^ Och ostridigt är att att Hammarskjöld i sin analys laborerat med ett fullmaktsbegrepp, som synes ha påverkats av Labands uppsats från 1866, vilken utgick från bestämmelserna i den tyska handelslagen, vilket framgår redan av dess titel: ”Die Stellvertretung bei dem Abschluss von Rechtsgeschäften nach dem allgemeinen Deutschen Handelsgesetzbuch.” Hammarskjöld diskuterar grundligt frågan hur man skall klassificera ett fraktavtal. Han definierar det därvid somett arbetsbetingsavtal omtransporten av och vårdnaden om en sak. Han är angelägen om att skilja begreppet arbetsbeting (locatio conductio operis) från tjänstelega (locatio conductio operarum). Han påpekar särskilt att alltsedan den romerska rättens tid har dessa två huvudarter av tjänsteavtal blivit olika uppfattade. Skillnaden mellan ett avtal rörande arbetsbeting och ett rörande tjänstelega är beroende av om en arbetare garanterar en arbetsgivare att det åsyftade resultatet av ett arbete faktiskt skall uppnås eller omhan blott förpliktar sig till en bestämd arbetsinsats oavsett det faktiska resultatet. Vid denna distinktion hänvisar Hammarskjöld till Rudolph Sohms begrepp ”Arbeitsquantum” vid en tjänstelega och ”Arbeitserfolg” vid ett arbetsbeting. Redan när Hammarskjöld i inledningen till sin framställning söker att tentativt fastställa vad som skall avses med ett fraktavtal, gör han det inte med stöd av gällande svenska lagregler eller med ledning av tidigare svensk rättsvetenskaplig forskning. Uppenbarligen måste han ha funnit att man inte kunde använda sig av dessa båda eljest naturliga kunskapskällor för att fastställa omfattningen av och innebörden hos ett fraktavtal. I stället definierar han fraktavtalet med stöd av tvska juristers arbeten: ”Fraktavtalet kan . . . definieras såsom ett arbetsbetingsavtal, varigenom en person åtager sig att fortskaffa och vårda en sak. >> 31 Vad gäller uppfattningen av fraktavtal såsomett arbetsbetingsavtal hänvisar han till och stödjer sig på von Hahns kommentar till ADHGB och rörande transport- och vårdnadsplikten vid ett dylikt avtal till Schotts framställning av Das Transportgeschäft.Det bör observeras, att båda dessa författare naturligt nog grundar smframställning på då gällande tysk rätt, i praktiken rör det sig om kommentarer till ADHGB. Hammarskjöld synes själv ha uppfattat bristen på svenska rättsregler somett problem, således just det somSerlachius särskilt trycker på i sin anmälan. Indirekt kan man finna belägg härför i vad somsagts här omhans inledande definition av fraktavtalet. Men det förekommer också, att han uttryckligen betonar avsaknaden av svenska lagregler på transporträttens område. När han för in begreppet mottagare i sm framställning,^'* ger han först en översiktlig framställning av olika utländska rättsregler för att sedan övergå till svensk rätt. Därvid finner han: ”. . . att uttryckliga lagbestämmelser där finnas endast för vissa arter av fraktavtal, nämligen de sjörättsliga och posträttsliga.” *'’
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=