217 likartade system. Men han vill ändå göra detta, därför att det är av stort teoretiskt intresse. Med någon tillspetsning kan man hävda, att Hammarskjöld gärna vill begagna tdlfället att demonstrera sin lärdom och sin förtrogenhet med den aktuella rättsvetenskaphga diskussionen, fastän denna inte har någon praktisk betydelse för svensk rätts vidkommande. Men trots att Hammarskjöld i detta sammanhang talar om utländska lagstiftningar, begränsar han sig i praktiken till en framställning rörande (eller med stöd av) den äldre och den moderna tyska rättens regler. Det är uppenbarligen enligt hans mening inomden tyska rättens ramoch inomden tyska juridiska diskussionen, som det finns uppfattningar av teoretiskt intresse för svenska jurister och det är därför han valt att referera den. Det är inte nödvändigt att här gå in på den sakfråga han diskuterar och följa argumentationen i detal), det är viktigare att se hur Hammarskjöld själv ställer sig till den diskussion han refererar, som är full av motstridiga och därmed också lätt förvirrande uppfattningar: ”Det är blott alltför förklarligt, om man vid anblicken av det allas krigemot alla, varom man redan genomden här givna framställningen av några bland de stridande åsikterna får en föreställning, lätt nog blev böjd att uppgiva varje hopp om en tillfredsställande deduktion och att endast hålla sig til de positiva lagbud man var nog lycklig att äga. Hammarskjöld nöjer sig dock inte med denna uppgivna ståndpunkt utan strävar själv efter att påvisa den rätta lösningen på problemet genom att hämta olika tankeelement från olika tyska juristers resonemang, från Karl Friedrich von Gerbers Deutsches Privatrecht, från Heinrich Thöls Das Handelsrecht, från protokollen över förhandlingarna vid arbetet med utarbetandet av den gemensamma tyska handelslagstiftningen (ADHGB), från Friedrich von Hahns kommentar till samma lags paragraf 405 och till Schotts framställning av Das Transportgeschäft. Somsärskilt betydelsefullt framställer Hammarskjöld att de två sistnämnda tyska juristerna starkt betonar grundvalen inom då gällande tysk rätt somskäl för sin ståndpunkt, varmed man kan dra en betydelsefull och också för svensk rätts vidkommande giltig slutsats, ”. . . att endast sådana invändningar, som stå i sammanhang med fraktavtalet, men ej sådana som eljes äro grundade i förhållande till avsändaren, kunna av fraktföraren emot mottagaren åberopas. På detta sätt försöker således Hammarskjöld knyta ihop sin framställning med redogörelsen för den svenska ståndpunkten, varigenom man lätt kan bibringas den uppfattningen, att omden tyska rättsliga ståndpunkten överensstämmer med den svenska, skall den förstnämnda utgöra ett sorts kompletterande belägg för den sistnämndas riktighet. Man kan också uttrycka det så, att för Hammarskjöld torde det faktum, att man inom tysk och svensk rätt på olika vägar och med olika motiveringar kommit fram till samma rättsliga ståndpunkt, utgöra ett indirekt belägg för att denna är av allmängiltig räckvid — åtminstone när direkt däremot stridande lagbud saknas i ett lands lagstiftning. En tysk jurist, som kan förmodas ha spelat en roll för Hammarskjölds juri- » 12 « 13
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=