214 framlade utan man får nöja sig med att nämna några principiella, grundläggande aspekter. Påfallande ofta kritiserade Serlachius Hammarskjöld för bristande skärpa och precision i sina begreppsbestämningar. Exempel på denna kritik kommer att beröras senare i detta kapitel. Serlachius påpekade också, att det var förenat med åtskilliga problematt behandla vetenskapliga problem inom ramen för den svenska obligationsrätten, därför att avsaknaden av positivt giltiga lagbestämmelser var påtagliga i fråga om åtskilliga fordringsrätter. De bestämmelser som fanns, var hämtade från 1734 års lag och mycket knapphändiga till sin karaktär. Denna avsaknad av lagbestämmelser ledde till att en forskare måste grunda sin framställning på allmänna rättsgrundsatser och i detta fall på fraktavtalets natur. Helt riktigt hade Hammarskjöld också förfarit på detta sätt. Han hade enligt Serlachius sökt klargöra vad somvar det väsentliga ”... för ett fraktavtal såsom sådant, och därigenomvinna en riktig begreppsbestämning för detta avtal; och av den sålunda erhållna definitionen deduceras sedan det genom fraktavtalet uppkomna rättsförhållandets beskaffenhet och kontrahenternas rättigheter och skyldigheter. Såsom ett stöd för och kriteriumpå riktigheten av de resultat, undersökningen giver vid handen, anföras tillika flitigt motsvarande bestämningar i utlandets lagstiftning. I och för sig ansåg Serlachius, att detta förfaringssätt var fullt möjligt att tilllämpa för att lösa den uppställda forskningsuppgiften. Den förutsatte dock att man gick till väga på rätt sätt. Den använda metoden krävde också ett stort mått av precision och koncentration och stram behärskning av materialet för att leda till åsyftat resultat. Och härvid brast det en del på olika punkter i Hammarskjölds framställning enligt Serlachius’ uppfattning. Det är av intresse att konstatera, att bland de kritiska synpunkter som Serlachius anlade på Hammarskjölds arbete var att denne i sin uppfattning av fraktavtalet påverkats av den utformning detta avtal fått i den tyska Allgemeines Deutsches Handelsgesetzbuch från 1861 (ADHGB) och av den tyska juridiska litteratur som behandlade detta lagverk.^ Med hänsyn till syftet med denna avhandling är det av speciellt intresse, att man redan inomramen för den samtida )uridiska debatten kunde hävda, att ett arbete som Hammarskjölds gav uttryck för en stark influens från tysk rätt. Detta framfördes i detta sammanhang som en negativt avsedd kritik, författaren hade därigenom frestats att inta i sak felaktiga ståndpunkter, menade Serlachius. Det är en frågeställning som här är av underordnat intresse, intressant är i stället: stämmer Serlachius’ iakttagelse? Är Hammarskjölds arbete påverkat av ADHGB och av den dithörande tyska rättsvetenskapliga litteraturen? Den frågan skall här tas upp till granskning i fortsättningen av detta kapitel. Vid genomgången av Hammarskjölds avhandling torde det inledningsvis vara nödvändigt att göra några terminologiska klarlägganden. Hammarskjöld definierade själv inte klart sina termer. I själva verket är den terminologi han
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=