16 om ”ett förnuftigt intresse”? Skall ett sådant uttryck förstås i en common-sense bemärkelse eller ligger det en för oss fördold filosofisk undermening i ordet förnuftig? För att illustrera svårigheterna att tolka innebörden i en text skall här ges ett exempel ur ett brev som ingår i det källmaterial som undersökts för avhandlingen. I och för sig spelar den här anförda texten inte någon direkt roll för den frågeställning som här varit aktuell men den berör en uppenbarligen central värdering för en av de viktigaste juristerna som här har undersökts. Gränserna mellan en juridisk och en politisk argumentation blir här lätt flytande. Det rör sig om ett brev från Ivar Afzelius till Francis Hagerup i oktober 1906. Deras brevväxling finns bevarad i Afzelius’ handskriftssamling på Riksarkivet. Hagerup och Afzelius var personligen mycket nära vänner och samarbetade såsom redaktörer för det samnordiska organet Tidsskrift for Retsvidenskab. Båda hade varit djupt engagerade i det politiska skeende, som ledde fram till upplösningen av unionen mellan Sverige och Norge 1906. Hagerup var partiledare för norska höjre och statsminister fram till juni 1905, Afzelius var en ledande företrädare för första kammarens moderata parti. Afzelius stannade kvar somsvensk medredaktör i Tidsskrift for Retsvidenskab, trots att han uppmanades av svenska lunster att lämna tidskriften, som utgavs i Norge med en norrman (Hagerup) som huvudredaktör. Ungefär ett år efter unionsupplösningen berörde Afzelius konsekvenserna av denna för det allmänna åsiktsklimatet i Sverige: ”Jag ser med bedrövelse på den osanna, larmande ton, som håller få makt med oss. Och jag kan icke annat än återföra den till Umonsbrottet. Jag är ibland tveksam när )ag ser verkningarna om det icke dock varit bäst att ta kriget. Utan reellt mål men för att hävda rätten. Problemet att satisficera folkets rättskänsla utan krig har visat sig olösligt; det är olöst. Därav kommer det sig ock att jag numera ser ytterligt pessimistiskt på svårigheten att återställa ett gott förhållande i Norden — vare sig åt väster eller söder. För egen del skall jag aldrig förfalla i denna patriotiska perversitet, men vad betyder det? . . . Huru annorlunda omvi fått ta initiativet till upplösningen.” (Ivar Afzelius till Francis Hagerup 14/10 1906 E 9482, Ivar Afzelius’ samling RA). Även omAfzelius och Hagerup var nära vänner, borde det icke desto mindre rimligtvis ha varit svårt för en svensk att till sin nära norske vän år 1906 skriva till denne, att det hade varit bättre att ta ett krig i stället för att fredligt acceptera den upplösning av unionen som norrmännen tagit initiativet till. Typiskt nog kommenterar Hagerup inte frågan i sitt följande brev. Tystnaden kunde uppfattas som vältalig, om man så vill. Hur skall man då förstå Afzelius’ resonemang? En ledtråd kan man finna i uttrycket att man borde ha tagit kriget ”. . . utan reellt mål men för att hävda rätten.” Ivar Afzelius hade i yngre dagar personligen översatt Rudolf von Jherings skrift Striden om rätten (1879). I denna framställs det somett moraliskt krav på
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=