207 märkte sig . . durch eine ausserordentliche Gelehrsamkeit und Griindlichkeit und durch umfassende Kenntniss der deutschen Literatur. Även om Labands brev var kort och tämligen konventionellt hållet var dock den berömde tyske rättsvetenskapsmannens omdöme positivt om den unge svenske juristens förstlingsarbete. Att denne visat prov på en utomordentlig lärdom— vid 24 års ålder! — och en betydande kännedomomden tyska litteraturen, det var inte något dåligt betyg från en stor man som Laband. Viktigare för Hammarskjöld var dock säkerligen Amiras reaktion. I ett brev till denne sade han detta uttryckligen: ”Ich bin recht sehr gespannt auf das Urtheil, dass Sie nach genauer Durchlesung meiner Dissertation iiber dieselbe fällen werden. Der giinstige Eindruck auf die Professoren in Uppsala bedeutet mich nicht so viel, da die Herren etwas knappe Zeit gehabt haben, und da zudem der Gegenstand wie die Behandlungsweise ihnen ziemhch fern liegen,” Hammarskjöld hoppades att Amira skulle vilja granska hans bok och sedan meddela resultatet härav oavsett vilket omdömet än skulle bli.^'^ Anmärkningsvärt är här Hammarskjölds uttryckssätt. Det tyder på att han ville markera ett större mått av vetenskaplig och måhända rent mänsklig samhörighet. Kanske kommer också en gnutta smicker med i bilden. Eljest blir hans uttryckssått särdeles egendomligt att förstå. När han säger att ämnet för hans avhandling och hans sätt att behandla det var företeelser, som var ganska främmande eller fjärran för Uppsalaprofessorerna, implicerar han ju därmed att de däremot var mera lättillgängliga för Amira. Ytligt sett blir detta något märkligt. Hammarskjöld, som skrivit en avhandling inomgällande (civil)rätt, skulle ha haft svårare att få den förstådd och uppskattad av t.ex. professorn i civilrätt i Uppsala Nordling eller av Afzelius, Hagströmer och Trygger, vilka samtliga hade disputerat på civilråttsliga avhandlingar och därtill var väl orienterade i den tyska rättsvetenskapliga litteraturen, än av en tysk professor i rättshistoria. Djupare sett kanske det ändå inte var så konstigt. Den personliga kontakten mellan Amira och Hammarskjöld hade visserligen varit kort men intensiv. De hade uppenbarligen blivit mycket goda vänner — både i personligt och vetenskapligt avseende. Såvitt det kan konstateras av källmaterialet hade Hammarskjöld vid denna tid inte någon motsvarande vetenskaplig och personlig vän i Sverige. I alla händelser gällde detta de äldre uppsaliensiska rättsvetenskapsmännen. Därtill kom att en kontakt med en utomstående vetenskapsman som Amira kunde bli mer ren och opåverkad av de speciella relationer, hänsyn, intriger, somofta utmärker personer som ingår i en arbetsgemenskap. Till detta kom att Amira var en internationellt känd forskare med ett gott anseende över sitt lands gränser.^'’ Hans omdöme måste sålunda av flera skäl väga tungt för Hammarskjöld. Därtill kom en annan omständighet. Tyska juristprofessorer har som regel inte rättshistoria som sitt enda ämne (Maurer var ett undantag, under de sista decennierna av sitt liv kunde han uteslutande ägna sig åt rättshistoria.). Amira ”62
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=